I höstas jobbade jag på ett litet, mysigt, fint Hotel med konferesn och spa.
I mångt och mycket mitt drömjobb trodde jag när jag skrev på avtalet.
Men allt blev inte som jag trodde och hade hoppats på.
Jag mådde sämre och sämre under hösten och till slut var det bara att kasta in handduken.
Den officiella versionen är att "det inte funkade kvällar och helger". Men sanningen är något helt annat.
Chefen är bla en av de mest obehagliga människor jag nånsin har stött på i hela mitt liv.
Under mina fyra månader under hennes ledning började det en del andra tjejer med samma förhoppningar som jag.
De kom. Och de slutade. Vissa var bara där och provjobbade en dag eller kväll. Vissa var tom på jobbet flera dagar innan de slutade. Men alla gjorde det. Slutade. Nästan lika fort som de började. Vilket fick mig att undra varför jag stannade kvar. Och jag vet varför jag fortsatte och fortsatte att försöka. Jag ville inte vara en som gav upp. Jag är ingen quiter! Men till slut når man en gräns för vad man klarar av. Jag sa upp mig. Utan att ha nåt annat jobb som väntade. ( Men det löste sig otroligt fort, och en vecka senare hade jag ett nytt jobb. )
En arbetskollega hade varit på hotellet i nästan ett år innan jag började. Vi klickade på direkten och hade det bra och roligt tillsammans. Vi peppade när det behövdes och vi skrattade ibland. Hon fick sparken den här veckan. Hennes sista dag är nu på tisdag.
Från det att hon började i december 2012 fram till nu är vi 29 stycken som har kommit. Och gått.
29 stycken!!! I snitt 2,5 anställd i månaden.
Undrar inte ledningen varför snart?
Eller är det fortfarande "alla andra" som det är fel på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar