Andra vuxna som vill

Ikväll har sonen varit på gymmet med en sk ingift farbror. Han är alltså gift med en av sonens fastrar.

Tänk så himla bra det är när man kan prata och ha möjlighet att kunna förklara saker och ting för människor som inte är vana att "se".
Människor i min direkta närhet som inte är vana vid att prata om sånt som är viktigt eller som är jobbigt. Som är uppvuxna med att "ler man så är allt bara bra". Och som vet att pratar man om det som är lite tufft eller jobbigt så blir mamma så väldigt ledsen. Och eftersom man inte vill göra mamma upprörd eller ledsen så väljer man att inte prata om det.

"Men vi kan inte skydda din mamma från allt som händer", har jag sagt till maken. Flera gånger.
"nej, men du vet hur hon är", svarar han då.

Och det vet jag alltför väl.
Och det är nåt hon behöver jobba mycket med.

Men iallafall.
Makens ena syster har börjat att öppna sina ögon. Att hon själv blev mamma för snart sex år sedan kan säkert ha påverkat henne en aning. Och det finns en liten likhet mellan deras äldsta kille och våran äldsta kille. Jag såg det redan för flera år sedan. Hon och hennes man har börjat se det nu. Jag har väntat in dem. Nu kommer samtal och en del frågor. Om hur vi har gjort. Vad vi såg. När vi började misstänka. Jag har svarat. Sagt att jag finns här.

Nu har maken berättat hela våran historia för dem. När jag har pratat förr om åren har jag i deras ögon bara varit negativ och bara varit en som sett allt det jobbiga.
Nu har iallafall maken berättat. Både för sin mor och för sin ena syster.

Och det är många ögon som öppnats på nya sätt.
Sen fjällenresan har farmor och farfar varit mycket mera försående för saker och ting.
Och de finns redo nu för att kunna hämta i skolan, bjussa på fika när han har sin långa sovmorgon fnär han inte alls kan sova.
Och även makens yngsta syster finns.
Framför allt hennes man. Som är världens mest naturliga människa som går i ett par skor. Som inte skräms av det som är outside the box.
När maken först beröättade att denna man kunde tänka sig att börja umgås med våran kille på ett sätt som passar vår son, började mina tårar rinna. Utan förvarning. De bara kom. Att nån helt frivilligt kunde tänka sig att hitta på nåt. Nån som inte är hans mamma eller pappa. Eller så gamla som farmor o farfar. Förstå mig rätt här.

I kväll har de alltså varit på gymmet tillsammans.
Jag hämtade sonen efter 1 timme och 40 minuter. Och han var så fantastiskt glad pojken. Han var så himla nöjd och belåten att jag satt och skrattade bredvid honom där i bilen.
"Mamma, den här timmen var nog den snabbaste timmen i hela mitt liv!"

Och de har redan bestämt samma tid samma plats nästa vecka.