"Kommer du hem som en trasa efter skolan?"

Igår, onsdag, var jag och sonen på studiebesök på en Asperger skola här i stan.
Det sista han sa innan han somnade kvällen innan var:
"Jag ser fram emot besöket i morgon, mamma".

Skolan erbjuder precis det som min son saknar från den vanliga skolan.
Det första rektor frågade var:
"Är du en av de som har svårt att hänga med i undervisningen och ligger en bit efter, eller är du en av de som sliter som ett djur för att göra allt klart men som kommer hem som en trasa efter skolan?"

Och jag kände att här finns en förtsåelse.

Här är det färre elever, max 14 i varje klass. Samt att de delar upp klassen i två grupper.
Varje elev har en egen arbetsplats. Vilket betyder att de har sitt eget skrivbord där allt deras material finns. Lämnar de skrivbordet på ett sätt när de går hem för dagen, ser bordet likadant ut när de kommer dagen efter.
De har ett schema med fasta tider varje dag. Inga håltimmar eller sovmorgnar. Inga läxor. Allt görs i skolan.
Personalen är utbildad och vet varför de jobbar där.
Det finns en cafeteria där både personal och elever kan gå och hämta kaffe, dricka, frukt eller nån smörgås.

Idrottstimmen är lagd som sista lektion för att de som inte gillar att duscha med andra kan ha möjlighet att åka hem och göra det.
Varje dag börjar lektionerna klockan 09.00. Men alla elever har en egen sk nyckel till skolan och kan komma mellan 08.00-09.00. För visssa behöver en längre startsträcka än andra för att komma igång. Vissa behöver ta en fika innan dagen börjar. Vissa har haft ångest bara genom att ta bussen till skolan och behöver andas en stund innan dagen börjar. (!)
Studieplanen är väldigt flexibel och alla elever har sin egen takt med hjälp av lärare.
Trepartskontakten är viktig. Som förälder har man en nära och flitig kontakt med skolan. Efterosm eleven otfa har svårigheter att just be om hjälp själv osv så är föräldrarna involverade på ett helt annat sätt än i vanliga skolor. Där föräldraontakten mestadels är helt obefintlig för de flesta lärare.

Det finns en endaste nackdel med skolan.
Och det är att en treårig utbildning tar fyra år istället.
Där klämmer skon ordentligt just för våran kille.
Han har snart fixat ett helt år och har mentalt då bara två år kvar. Att vilja plugga i tre år till känns väldigt avlägset för honom.

Och så finns det en nackdel till, men det kan inte skolan ta åt sig för.
Och det är att sonens kompis inte kan följa med dit. Det får mest kompisen ta åt sig för faktiskt. Han borde också ha Asperger, tycker jag. :) Nerå, skämt åsido.
Ett byte av skola känns just nu inte så rolig och aktuellt faktiskt.

Men när all denna info har lagt sig och sonen kanske kan se vad han får under detta extra fjärde år så kanske han känner att det kan vara värt att byta skola.

Vi får se.

Maken tror inte att det är där sonen ska gå. Han hoppas på att alla anpassningar som är på G i den nuvarande skolan ska hjälpa honom så pass att han kommer att orka.
Jag är inte lika säker på det.

Och så tror maken att det är psykologen som har fått sonen på dessa tankar. "För innan dess hade sonen inte en tanke på att det finns andra alternativ överhuvudtaget". Han tror att det är psykologen som har satt griller i huvudet på sonen och att det är vi föräldrar  som måste få psykologen att inte göra så.

Varför är du så rädd att sonen pratar med sin psykolog, frågade jag härom morgonen.
Ja, men vi vet ju inte allt som sägs där inne, svarade han då.

Vad är du rädd för när han är där inne, frågade jag vidare. Är det för att du inte har kontroll just då?

Det har ju inte du heller, sa han på en gång.

Nej det har jag inte, men jag är inte rädd för det.

Då hade han inget svar.

Han har svårt att se det positiva i att sonen har nån att prata med. Med nån som faktiskt kan lyssna på vad han har att säga.
Jag ser det som mycket positivt. Att han har nån att prata med alltså. Inte att maken inte tycker det.

Vi fortsätter våra samtal som som vanligt alltid blir till diskussioner. Mycket tröttsamt.