Med en bindel på sin vänsterarm

Idag har sonen sin seriepremiär med fotbollslaget.
Allt de har tränat och slitit för under vintern ska nu bära frukt.

Solen skiner från en knallblå himmel och premiärvädret kunde verkligen inte vara bättre.

Sonen har varit på ALLA träningar under vintern och ligger ensam etta enligt statistiken över mest gjorda träningar. På andra plats ligger hans bästis Nicklas med en missad träning. ( Statisitk är väldigt viktigt, och nu när han ligger etta så vill han inte missa en enda överhuvudtaget. Så att åka till landet när det är en träning går absolut inte.)
Nicklas pappa är det som är tränare. Han vet sen några veckor tillbaka om sonens diagnos. Svårigheterna har han ju sett och vetat om sen flera år, och nu vet han dessutom om diagnosen.

I somras när vi kom tillbaka till Sverige och sonen skulle återta en plats i laget efter två års bortavaro, så hade jag mycket kontakt med tränaren. Eftersom sonen själv känner att det är väldigt jobbigt med personlig kontakt och inte riktigt vet vad han ska säga så skötte jag den  biten åt honom under en period.
"Det är lugnt", sa tränaren, "jag vet hur han funkar". Enkelt. Inga kosntigheter.

Idag ska sonen springa ut på planen som förste man med sina killar bakom sig. Med en bindel på sin vänsterarm.
För han har blivit uttagen som lagkapten.
Hans lojalitet med laget, hans pliktrrogenhet, hans alla träningstimmar på plan samt på gymmet har gjort honom till en god förebild för de andra. Han är i sitt livs form kroppsligt och rent fotbollsmässigt. Hur han mår psykiskt är det inte många som vet.

De sista två träningsmatcherna har han varit lagkapten. Och stoltheten som har lyst i hans ögon, och i mitt hjärta. Samtidigt som oron finns där. För med en bindel på överarmen så följer även ett ansvar. Och jag har varit lite orolig över att det ansvaret skulle ta överhanden där ute på planen så pass att han skulle glömma bort att liksom spela fotboll.

( Därför blev jag lite förvånad över valet av honom som lagkapten, eftersom tränare vet detta. Men nu efter snack med ordinarie tränare så berättade han att val av lagkapten har ass tränare helt tagit på sitt ansvar. Och han vet inte om sonens svårigheter. Och ta bort sonen från bindeln nu skulle nog kännas ännu mer förvånande.)

Sonen har fixat uppdraget klockrent och ska alltså idag springa ut som förste man på premiärmatchen.
Och som lagkapten ska man läsa ett stycke text innan matchstart om fairplay och om  respekten för varandra.
"Inga problem mamma, det fixar jag".

 De spelar i serien U-19. Alltså med och mot killar som är bra mycket äldre. Stora och starka vuxna karlar en del av dem. A-lagets tränare vet även han om diagnosen. Där har som sagt sonen mycket svårare att spela. Då kommer ångesten. Det gör den även med sitt U-19, men inte på samma sätt. Vi får se hur säsongen blir.

Jag kommer att sitta på första parkett.