Har tänk på en sak

Ju äldre sonen blir desto mer isolerad känner jag mig.
Eftersom han inte riktigt fixar det här att vara ensam hemma en längre stund så planerar vi våra liv som så att en av oss för det mesta är hemma med storebror.

Lillebror är tex idag ute på en jätterolig aktivitet med sitt fotbollsgäng. Laget tror att de ska till en helt vanlig lördagsmatch. Men se det ska de inte.
De ska ut till en militärförläggning och där ska de gemensamt under dagen utföra nån sorts "Military bootcamp".

Jag hade jättegärna velat följa med dit och kollat på när 15 åringarna utför övningar och hinderbana som tränaren önskat "under militärisk disciplin". Kan låta lite farligt, men de kommer nog ha riktigt roligt tillsammans.

Tidigare under årens lopp har storebror helt enkelt följt med.
Nu funkar inte det längre med en 16 åring. Det ser bara konstigt ut. Han kan följa med på en del saker såklart. Där det passar. Och nu för tiden har han inte samma lust till att hänga med på saker heller.

Och då behöver en av oss stanna hemma.
Idag är jag. Eftersom pappa är lillebrors lagledare så behöver han vara på plats.

Även om storebror har åkt till gymmet och är borta en stund så är jag tvungen att stanna hemma. För hans skull. Så jag fanns här innan han drog och jag finns här när han kommer hem.

Jag är 42 år, min son är 16 och jag kan fortfarande inte själv bestämma vad jag ska göra.
Nånstans trodde jag det när barnen var små. Att min tid skulle komma.

Och det gör den säkert.
Frågan är när?