Sex dagar

Sex skoldagar in på höstterminen hann det gå.

"Mamma, jag vill inte gå till skolan imorgon….."


Jag hörde det på hans röst redan i telefonen när jag var på väg hem från jobbet. Jag slutade 15.15. Kom inte iväg förrän 15.30 pga att chefen kom förbi en sväng och behövde prata lite.
Och är inte jag hemma på typ minuten när jag borde så ringer telefonen ganska så omgående.

"Var är du? När kommer du?"

När vi la på gick min kropp in på sk överlevnadsmode. PÅ en hundradels sekund blev jag stridsklar.
Samlade all min kraft till att orka med det som komma skulle. Och väldigt tacksam över att lillebror denna eftermiddag åkte direkt till sin träning efter skolan.

Utanför ytterdörren stannade jag till för ett ögonblick. Tog ett par djupa andetag. Öppnade sedan dörren och gick in. Med en självklar känsla av att vara den starka.
Han satt i soffan. Helt stilla. Helt tyst. Men ombytt för att kunna åka till gymmet lite senare.

Att se sitt eget barn så hjälplöst. Detta stora, lilla barn.

Vi pratade länge. Eller han mest. Jag lyssnade. Och jag har kommit på att ibland är det faktiskt inte ett svar han som mest behöver just där och då. Ibland kan det vara just bara själva känslan av att nån faktiskt helt enkelt bara lyssnar. Bara att få ut det ur systemet kan vara nog så viktigt och nödvändigt.

Till slut tog han cykeln till gymmet.

Jag åkte till Apoteket då medicinen utom melatoninet hade anlänt idag.
Han kom hem efter gymmet.
Som en helt ny kille.

Eller iallafall nästan.
Rösten var tillbaka och han kunde skratta en smula.

På onsdag eftermiddag ska klassen till en annan skola i stan, berättade han, och lyssna på föreläsningar om Dont drink and drive. Han behöver inte vara med på det, sa jag till honom.
På fredag är det mentorsdag hela dagen vilket betyder att de ska åka iväg med en till klass i buss till en annan stad för att "lära känna varandra lite bättre". Han behöver inte följa med dit heller.

Och i morgon går han till skolan.