Med från start!

För första gången har sonen sovit i tre nätter irad i gästhuset med en kompis. Och jag lovade att "vara vaken en stund" och finnas tillgänglig på sms om kompisen skulle somna först. För första gången har han haft en kompis hos sig över huvud taget såååå många dagar. Torsdagkväll till och med söndag lunch.
Fast sonen har ställt sin jäkla klocka på morgonen för att bibehålla sin stabila dygnsrytm så finns Nicklas där. Han finns där trots alla sonens sätt att sköta saker o ting på och att vi föräldrar hela tiden och alltid finns i närheten.

Det har gått otroligt bra. Nicklas är en pärla och han har ingen aning om det själv. Hans föräldrar har varit hos ett par av sina bekanta som faktiskt inte bor så långt ifrån vår stuga, så de har funnits på ett behörigt nära avstånd om det hade behövts hämtats tidigare.

Nu är vi hemma.
Och sonens lag har hemmamatch.
Och för er som har följt min blogg ett tag vet ju att sonen har tagit en sk matchpaus, pga all ångest som kommer med i det paketet vad matchspel innebär.

Idag ska han vara med. Från start.
Jag har låtsats som om det regnar och inte gjort större sak av det än att jag har klappat om j´honom och sagt att jag tycket han är den starkaste jag vet.
Men inuti mig är det korsdrag av alla känslor just nu. Och visar det sig att han står på bland de 11 som får starta nu klockan 17 kommer inte mina två ögon klara av att hålla sig torra. Det kan jag lova redan nu.

Mina tårar kommer att rinna.
Och jag kommer att låta dem rinna. För även om han är tvungen att kliva av efter ens tund så är han en hjälte i mina ögon. En tapper riddare som sliter satan för att klara av att göra det han älskar allra mest.
Ingen annan än jag, maken och sonen själv vet vilket inre  krig  han  har bekämpat för att överhuvudtaget kunna vara på plats.

"Mamma, klarar jag det här kommer jag somna stolt över mig själv ikkväll!"

Jag med, viskade jag tillbaka när han åkte till samlingen.