Så faschinerande

Lillebror.

 Det har tagit ca ett år för honom att landa här hemma i Sverige och att hitta sin egen plattform att stå på. Det har tagit både tid och kraft från honom själv och från oss andra i familjen. Han har varit en smula nere och vi trodde för en stund att han kanske rent av var deprimerad. Han har fått slita hårt med att hitta en plats i sin nya klass och i sitt nya fotbollslag. Men saker och ting verkar ha vänt för honom. Han är mycket gladare och mycket piggare och kan till ocj med vara trevlig mot oss andra när han är hemma, som den tonåring han är.

Och nu har han hittat några killar i fotbollslaget som han har börjat att hänga med även på fritiden.
Alltså inte bara när det är dags för träningar och sånt.
De har sovit över hos varandra, de har haft sk lan-kvällar med tvspel hela nätterna, de har träffats och bara umgåtts , de har badat och de har helt enkelt haft skitkul under hela sommaren till och från. Han har fixat att vara ensam under dagarna, och han har kunnat fixa egen mat. Antingen hemma eller så har de ätit på stan. Han tar sig med buss dit han ska eller så har han fått skjuts av nån kompis på moppen om det har varit en kortare sträcka. Han klarar sig helt själv.
Ingen är gladare än vi som föräldrar och se detta. Helt otroligt.

Några av dessa killar har alltså under året som gått fixat moppekort och sen köpt en sådan.
Nu är vår kille extremt sugen på en han med. Han fyller 15 i september.
De är tre killar som fylller år ungefär samtidigt och har nu bestämt sig för att göra detta tillsammans och samtidigt.
Som det har planerats.
Med syntest och kurser hit och dit. Och det kollas på Blocket efter några häftiga moppar.

Igår kom de fram till att de hade så många frågor som de behövde få svar på så de bestämde att idag åka in till en av alla körskolor i stan och kolla läget. Inget om att jag eller pappa kanske kunde hjälpa dem.
Sagt och gjort.
Han kom hem alldelels sprudlande glad.
De hade gjort klart syntestet och de hade bokat in sig på en intensivkurs nu i augusti. Jösses! Swisch, sa det bara så var allt kirrat. På helt eget initiativ!

Han berättade att de andra två killarna "var mycket blygare än jag, så jag fick sköta snacket, mamma. Men det är jag ju så himla van vid redan eftersom jag har fått göra det hela livet med brorsan" var hans enkla konstaterande på det. "Det enda de behövde svara på var deras namn, adress, personnummer och mailadress, resten fixade jag".

Alltså!
När blev han så här stor?

Och kan det vara så här enkelt?

Jag är helt stum av fascination över hur han bara fixar. Utan nån som helst hjälp eller stöttning från oss föräldrar. Bara några enkla frågor om lite ditten och datten, sen fixar han resten.

Har familjer utan npf det så här så förstår jag att de har all tid i världen och göra andra saker på.

 Och då kan jag bli otroligt förbannad på de okunniga människor som påstår sig veta att ADHD, Add, Asperger, dyslexi och allt vad det heter bara är påhitt. De som påstår sig veta att en utredning bara är att kryssa i några kryss på en skala och svara på några frågor som bara tar ett par minuter i anspråk, för att sen få en diagnos.
Fy sjutton för dem!
De har inte levt det liv vi lever kan jag säga. Men att ha åsikter kan de.

"Och mamma förresten, ni kommer att få en faktura hem i brevlådan. Den kommer de att lägga på 20 kronor på för portot för hemskickningen av fakturan".

Koll på läget.

Heja lillebror!
Du är bäst!