Fan vad jag är bra!

Som förälder är det väldigt lätt att fundera över sin egen kompetens som just förälder.
Det följer ju inte med nån bruksanvisning direkt när de föds till denna världen, utan man får helt enkelt lära sig efter hand och klara sig så bra man kan.

Man ska fostra och man ska vägleda, man älskar dem över allt i hela världen, man ska finnas och man ska sätta gränser. Man ska lära vad osm är rätt och fel, man ska vara den trygga borg där ingenting farligt kan hända.

Självklart finns det då stunder där det infinner sig en en uns av tvekan om man gör rätt.
Och vad är rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Vem vet egentligen?

Som mamma har jag varit väldigt duktig på att ge mig själv skulden för olika saker som sker. Jag har varit bra på att ge mig själv dåligt samvete när det är nåt jag har missat. Eller tagit ett beslut som kanske inte var det bästa.

Men jag jobbar som attan med mig själv i just det här.
Jag kämpar för att istället bli duktig på att ge mig själv beröm. Att jag faktiskt gör mitt bästa utifrån den situation jag just här och nu befinner mig i. Och skulle det bli fel nånstans så intalar jag mig själv att när jag tog just det aktuella beslutet så var det det bästa jag kunde eller visste då.
Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte är hållbart att leva i nån sorts skuldfälla för sig själv. Att ständigt gå runt med dåligt samvete hjälper ingen.

Man måste ibland få ge sig själv en klapp på axeln och säga fy fan vad jag är bra!

Och det gör jag just nu.
Jag ger mig själv en bamsekram för att jag klarade av det stora mötet i skolan i morse så himla bra!

Jag satte på mig mina leopardmönstrade trosor efter duschen i morse, för att så tydligt som möjligt bli den tigermamma jag behövde vara. Och leopard var närmast tiger jag kunde komma…..

Jag kom in i ett rum vid halv nio, med en massa stolar i.
Känslan av att veta att på dessa stolar skulle ca 20 pers sitta och prata om vår son blev oerhört stark.
Avgående rektor hälsade alla välkomna och sen fick jag ta över.
Och som jag pratade. Som jag fick fram allt det jag hade tänkt. Lugnt och sansat. Kände mig inte ens orolig eller nervös.

Avgående rektors entusiasm och vilja att hjälpa till var så himla påtaglig att det gick att känna på. Inga stängda dörrar, det finns bara lösningar. Vilket hon påvisade även för den nya rektorn. Och han verkade så villig att hjälpa till han med.

Han tittade på sonens betyg och sa:
"Till vilket pris har XXXX fått betala för detta enormt bra resultatet? Det viktiga nu är att vi hittar en balans så att han får ett bra liv både i och utanför skolan."

Sådärja.
Bra gjort lilla mamman!!