Och jag såg när ryggtavlan försvann bakom husknuten

Han somnade fint i gårkväll.
Han vaknade i tid i morse. Kom upp och åt frukost.
Klädde på sig.
Satte sig i soffan.
Sen satt han där.
En bra stund.
Vad han ville säga egentligen vet jag inte. Men han var tyst. Jag satte mig bredvid för en stund. Sa inget. Bara att "jag finns här bredvid dig".
Sen satte han på sig en tunn jacka, viskade Hej då. Gick ut.
Sen cyklade han iväg.

Det är ingen stark kille som just nu är på väg till skolan.

Jag kan nästan känna hur illa han mår där han sitter på bussen. Det är nästan så att hans dåliga mående även sätter sig i min kropp. Rent fysiskt mår jag nästan precis som han gör.
Utan att det hjälper honom ett jävla dugg.

Nu hänger det på honom själv.
Ute i den stora, vida världen.

Det vi som anhöriga kan göra, har vi gjort.
Schemat är så gott som perfekt. Inte helt hundra, men mycket bättre än förra året.
Alla lärare är vidtalade. Utom på en kurs, där lärare inte är tillsatt ännu. Rektor gör det han kan.
Vi har redan fått hem mail och massor av info bara de här första veckorna av lärare om uppstart i kurserna, en del ändringar osv.

Men det vi inte kan göra nåt åt är rasterna. Vi kan inte göra nåt åt "skåpsituationen". Vi kan inte göra nåt åt lunchen. VI kan inte göra nåt åt ljudnivån på lektioner. Vi kan inte göra nåt åt antalet elever i klassen. Det är sånt som följer med på köpet i skolan.

Sånt som han måste hantera på egen hand.