Det här utspelades klockan 05.30 hos oss i morse. En av så många situationer som inträffar och händer där jag på nåt sätt försöker få tröst eller en famn att få vila i, eller bara få känna att det finns ett öra som lyssnar.
Men som återigen visar mig att förmågan inte finns. När föreställningförmågan om hur jag faktiskt känner inte finns.
Jag: "God morgon älskling, jag har varit vaken sen 04.15."
Maken: "Har du? Varför då?"
Jag: "Jag ligger och tänker jättemycket på jobbet!"
Maken: "Varför det? Varför slår du inte bara undan de tankarna?"
30 sekunder senare hörs hans tunga andning och han sover han igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar