Sonen kom hem från gymmet alldeles mycket tidigare än vad han brukar.
Förstod att det hade hänt något.
Det visade sig att när han satt i bänkpressen och tog i nästan som mest, så kändes det som en "explosion i huvudet". Så plötslig och så stark. Från ingenstans kom den enorma smärtan och den avtog inte. Han avbröt som tur var sin övning på direkten.
Han berättade att han drack en liter vatten för att se om det var vätskebrist. Efter det spolade han kallt vatten över hela huvudet i handfatet, inget hjälpte.
Han kände sig jätteorolig och tog cykeln hem.
Väl hemma blev jag väldigt orolig såklart, samtidigt som jag verkligen inte ville visa honom hur orolig jag innerst inne var.
Att han överhuvudtaget kunde cykla hem var för mig en gåta.
Jag gav honom en alvedon och när den började att verka en liten aning gick han ner för att duscha. Han fick lova att inte låsa om sig och jag varnade innan om att jag kommer att komma ner och kolla läget med honom.
Under tiden som han duschade ringde jag med bultande hjärta 1177.
Sköterskan lyssnade på mig och hon ville att jag väntade i luren medan hon ringde upp till akuten för att rådfråga dem.
Vi blev omedelbart uppskickade till akuten.
"….och märker du att han inte kan gå så får du ringa 112 så kommer de direkt!"
Jösses!
Han fick klä på sig och jag berättade att vi skulle åka dit. "Säg inte akuten mamma, säg till sjukhuset ist. Det känns mycket bättre"
Och så få tag i lillebror som var ute och körde moppe.
Han svarade ju inte på mobilen.
Men som tur var dök han upp på garageuppfarten i samma sekund.
Jag ringde grannen för att tala om att vi skulle iväg, jag och storebror, och de underbara människorna sa att de kunde ta sig an lillebror under kvällen om han kände sig ensam och hungrig.
Så vi drog iväg. Lämnade de råa kycklingfileerna på diskbänken och bara drog.
17.50 blev vi inskrivna på akuten.
Blev uppskickade till barnakuten.
En sköterska kom snabbt och tittade på honom. Tog alla möjliga tester och tryck och prover. Allt såg väldigt bra ut. Sonen fick ännu mer smärtstillande.
Efter en stund dök en läkarstudent upp. Hon kollade alla nervbanor, reflexer och känsel. Så att allt var symmetriskt. Frågade om han mådde illa eller kände sig yr. Nej, inget sånt.
Huvudvärken började att sakta ge med sig.
Sen tog det tid.
När klockan var 20 hade vi inte fått träffa läkare ännu. Då gick jag ut och pratade med sköterskan igen som sa att det skulle dröja MINST en timme till för det hade kommit in ambulans och grejer.
Då började jag att känna mig mycket lugnare. OM det hade varit farligt hade vi varit prio ett. Nu fick vi vänta. Jag kallade på sköterskan igen.
Han sa att vi egentligen kunde åka hem efter att han hade konsulterat med de andra i personalen. Vi kunde åka hem utan att känna nån oro. För hade det varit nåt som hade brustit så hade inte huvudvärken släppt. Och han hade mått illa och kräkts, och knappt kunnat gå.
Om nåt brister och trycket ökar i hjärnan mår man visst riktigt dåligt och inga värktabletter i världen hjälper. Då går man på tyngre saker.
Sköterskan och hans kollegor misstänkte att det var en muskel i nacken som antingen sträckte sig eller kanske fick en bristning med en smärtpåföljd.
Efter samtal med sonen igen och ett telefonsamtal med pappan som var på andra sidan landet ( som stod startklar om det behövdes ) så bestämde vi oss för att helt enkelt åka hem.
Ett tufft beslut som ensam mamma och bestämma alldeles själv, för tänk om….
Vi skulle ge sonen två alvdeon och en ipren vid 23, så han var ju tvungen att vara uppe en timme längre än vad hans dygnsrytm egentligen gillade.
Och skulle han bli sämre så skulle vi bara åka in igen.
Så vi åkte hem.
Han sov som en stock hela natten. Jag med.
Han vaknade med en dov värk idag på morgonen.
Men varit i skolan.
Nu är klockan snart ett dygn sen vi skrevs in på sjukhuset.
Och han mår mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar