Det där gjorde vi bra.

Slog inte fel idag heller.

De gånger min man har hjälpt till att städat vårt hus riktigt ordentligt är räknat på ena handens fingrar.
Han har på sin höjd tagit fram dammsugaren tio ggr, okey då kanske 20.

Vi har aldrig haft en speciell "städdag" som jag förstår att många familjer har. Jag städar när jag känner för det.
 Mina föräldrar tex hade varisn våning de ansvarade för, minns jag. Mamma hade övervåningen där vi vistades mest med köket som centrum. Pappa hade undervåningen där förrådet, hallen och tvättstugan fanns. De städade på söndagarna. När jag blev äldre fick jag ansvaret för "den stora toaletten".
Kan vara därför jag än idag tar mig an våra toaletter här hemma med hull och hår.

Jag har jättesvårt att tala om för min man vad jag tycker att han ska göra. Jag har aldrig i hela mitt liv talat om att han ska göra det eller det. Helt enkelt därför att jag själv avskyr att någon talar om för mig vad jag ska göra. Många av mina kompisar berättar för mig att de kan ge sina män "listor" på saker som de anser ska vara gjorda och klara efter helgen, eller om mina vänner kanske åker bort några dagar så måste mannen veta vad som ska göras under tiden de är borta. Skulle aldrig falla mig in.
Och jag har aldrig fått nån lista av min man heller på saker som han anser måste göras.

Vi känner nog båda två att vi är vuxna nog att se vad som ska göras. Och när vi ser det så gör vi det. Sen är det såklart så att vi ser olika saker. Vi tycker att olika saker är olika viktiga. Han känner otroligt mycket för att vårt gräs ska klippas. Gräset ser han. Men han ser inte hur dammet samlas i hörnen. Eller så ser han det, men struntar i det. Jag kan se gräset också, men struntar i det.

Det är ytterst få gånger som jag har sagt att "nu anser jag att det behövs städas här hemma".
Och när jag väl gör det och menar att vi behöver ta tag i det båda två så tvekar han inte att ta tag i det.

Och då utspelar sig oftast följande.
Medan han sorterar och slänger bland sina saker, papper, tidningar bredvid sängen, plockar bland sina kläder på golvet, packar ur väskor som han när han reser, har jag hunnit skura båda toaletterna, dammsugit hela övervåningen, skurat alla golv på övervåningen, hängt två maskiner tvätt, vikt och sorterat ren tvätt, dammat alla mattor.
Han tar sitt.
Och jag tar vårt.
Självklart tar han de gemensamma också. Ibland. Men oftast ser det ut så här.

Och när vi båda två känner oss färdiga så säger han nöjd och belåten:
"Det där gjorde vi bra!"

Ja, det gjorde vi, svarar jag med ett leende. För nu kan man gå på hans sida av sovrummet. Och jag kan återigen inte låta bli att tänka på att han nånstans där inne i sin hjärna har nån sorts förändring i sitt dopaminflöde vilket gör att det han tycker är viktigt blir oerhört viktigt och att han faktiskt helt saknar föreställningsförmåga över det som inte intresserar honom.

Sådan far, sådan son.