När sonen kom hem efter träningen i måndagskväll vid kvart i elva var han så oändligt trött.
I både kropp och knopp. Men inte sovtrött.
Han var less och hela hans kroppsspråk visade hur han kände.
Vi satt och pratade en bra stund. Och det som är ganska så klurigt att diskutera med honom är att få honom att kunna ändra sig när han väl liksom har bestämt sig för nåt.
Han har hela sitt liv varit skicklig på argumentera för det han tror på. Och varit precis lika dålig på att ta in det som andra försöker säga.
Vi har lagt ner oändligt mycket tid och kraft genom åren på att just prata, förklara, och prata lite till, diskutera, både lugnt och sakligt och ibland högljutt och ilsket. Bereoende på dagsform såklart, hos både honom och oss.
Vi som föräldrar har blivit mycket bättre på att prata med honom sen vi (jag), har gått utbildningar, läst olika texter och framför allt börjat att lyssna på honom.
Lågstadiet var värst. Den tiden vill jag aldrig i mitt liv ha tillbaka. För hans skull alltså. Och vad gäller mitt oförstånd och min okunskap. Fy vad lite vi visste på den tiden. Och så hade vi farmor som lärare i samma hus vilket inte alls var en så bra ide. "Du måste slappna av, du är en alldeles för överbeskyddande mamma! Han måste faktiskt lära sig!" Så sa hon ofta och framför allt de morgnar när jag fick bända loss honom från mig på skolgården, när jag fick lämna honom gråtandes i hela hans ångest och ingen "tog emot". Såna morgnar ( som var i stort sett varje dag ), ringde jag till skolan när jag kom till jobbet. För att höra med lärare hur det var med honom.
Då kunde det vara svärmor som svarade. Och då fick jag höra dessa orden.
Som han fick lida.
Idag har svärmor ytterligare ett barnbarn som reagerar likadant. En av hennes döttrar får kämpa precis som jag fick kämpa i sexårs för tio år sedan. Undrar om hon säger likadant till sin dotter? Tror inte det.
Tillbaka till måndagskvällen.
Det kom även fram att hans kompis Nicklas inte skulle åka buss till skolan morgonen därpå då han skulle till trafikskolan. Alltså skulle sonen åka buss själv.
Han var helt förstörd även detta och dessutom åka buss hem själv efter skolan. Det gör iofs varje tisdag då han slutar tidigare än de andra. De har matte efter håltimmen, medan vår son har matte på håltimmen och sen åker hem istället.
Han var i sån status att det inte var förhandlingsbart längre.
Om han överhuvudtaget skulle komma till skolan på tisdagen var jag tvungen att köra både dit honom och hämta honom klockan 12.30.
Jag lovade det.
Jobbet fick vänta.
Han kom till skoaln på tisdagen.
Vid halv tolv både ringer han och skickar sms. Då fattar jag att det är allvarligt.
Samtidigt ringde mentor.
Då visade det sig att när sonen kom till sitt rum där han brukar träffa matte-extraläraren, så dyker inte han upp. Vad ska sonen göra då? han som aldrig frågar om hjälp?
Men som tur var hade han en kompis med sig, och den killen frågade en annan lärare var matteläraren var.
Han var sjuk.
Och ingen hade meddelat vår son detta.
Mentor hade läst sitt info mail först vid halv tolv.
Kris och katastrof.
Men vi löste det så att han kunde sitta i rummet alldeles själv och i lugn och ro och jobba med det han kunde.
Sen hämtad ejag honom som jag hade lovat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar