Fick inte iväg sonen på den första träffen med gruppen Kontakt på hab.
En av sex träffar tillsammans med två handledare och sex killar i hans ålder med samma diagnos.
Ett tillfälle att träffa andra. Lära sig att prata med nya människor i en trygg miljö.
Han störtvägrade. Gick inte över huvud taget med någon form av övertalning.
Så vad kunde vi göra.
Vi hade lovat att inte tvinga honom. Men vi försökte förklara skillnaden mellan att som förälder puscha sitt barn över tröskeln vid nya, kanske obehagliga saker, mot att tvinga. Gränsen är verkligen hårfin och vi har slagits med den här frågeställningen i så herrans många år.
Vi har i den här frågan lyssnat på honom och han har lyssnat på oss.
På morgonen när kursen skulle starta tog han det slutgiltiga beslutet att inte åka dit.
Då fick vi stå för vårt ord och få honom att verkligen känna att det beslutet var helt ok.
Att han inte skulle få dåligt samvete för det.
Samtidigt som vår kloka son säger så här:
"Jag är glad över att ni höll ert ord och inte tvingade mig. Men jag känner mig ändå lite ledsen över att jag genom det här beslutet kanske kommer att missa nåt viktigt."
Han går livets hårda skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar