Snälla döm mig inte. Inte förrän du själv har gått en mil i mina skor.

Tänker en smula på mina egna vänner. Min närmaste familj. Inte min egen, utan mest makens ska tilläggas.

Tänker på hur det blev med dem jag hade när jag själv blev mamma.
Och hur det ändrade mitt liv så kopiöst att plötsligt ha en lite bebis att ha det fullständiga ansvaret för.
Att folk runt omkring bara tog för givet att jag skulle fixa allting.
Att folk runt omkring mig ansåg att jag var en alldeles för orolig mamma.

Men faktum kvarstod.

Det hängde på mig och mina bröst att sonen skulle få i sig mat. Det hängde på mig att se till att ungen skulle få sin mat var tredje timme dygnet runt för att gulsoten skulle ge med sig. Det var jag som skulle nypa honom under fötterna vid varje amning för att han inte skulle somna efter 10 sekunder vid tutten. Efter 30 sekunders ätande var han klar och ja, jag var orolig över att han inte fick i sig tillräckligt med mat. Han var en slö bebis med en gulsot som gav med sig först efter tre månader.

Och under tiden var det ytterligare en sak jag gick och funderade på.

Jag hade sett vid blöjbyten framför allt att sonen var svullen ovanför snoppen när han låg på skötbordet. En svullnad som försvann när jag lyfte upp benen och rumpan. Och ibland lät det som om  det sa "slup" när det åkte in. Han skrek aldrig och han visade aldrig att det gjorde ont. Men jag tog upp det med läkaren på sex-veckors kontrollen. Han såg ingenting. Han lyste med lampa igenom pungen och han klämde och kände. Men han kände ingenting. Trots det fick jag en remiss med mig hem. För en undersökning av barnkirurg på sjukhuset i stan.

Och ja, jag var en aning orolig över det här.

Jag och sonen åkte efter ett par veckors väntan upp till sjukhuset. Vi träffade en läkare som var helt underbar. Med sina stora kraftiga händer tog han hand om vår lille bebis som låg där på britsen. Han klämde och kände. Han ritade med sin penna på bänk-pappret och förklarade för mig vad det var han letade efter. Jag förklarade återigen vad det var jag hade sett så många gånger. Jag förklarade hur det såg ut och var det satt. Jag förklarade att jag hade sett det åka tillbaka och jag förklarade hur det liksom lät.

Han såg fortfarande ingenting.
När vi var klara sa läkaren till mig:
"Jag tror på vad du säger. Jag litar fullständigt på dig. Jag sätter upp en tid för operation den 13 december för ljumskbråck".
Sedan fick jag en kram och vi åkte hem. Väl hemma började maken bli tveksam till det jag påstod mig ha sett. Är det verkligen så? Har du verkligen sett det här? Kan du ha sett fel? Ska vi verkligen låta honom opereras om inte ens läkaren såg nåt?

Frågor som fick mig att också tveka. Men jag var helt säker på vad jag hade upplevt.
På sonens 3-månadersdag lämnade vi honom på operationsbordet. Han låg där alldeles naken. Så liten. Så oskyddad. Så ensam. Han såg ut som en liten fågelunge och vi fick inte följa med längre.

Efter en tid som kändes som en evighet kom läkaren äntligen ut.
Han kom rakt emot mig och gav mig en STOR kram med orden som än idag klingar i mina öron "En mamma känner sitt barn bäst! Hade vi inte opererat idag hade ni kommit in i mellandagarna med inklämt bråck  på båda sidorna och då har man 4 timmar på sig!"

Sen dan dagen har jag litat på mig själv vad gäller det jag ser och känner för mina barn. Jag känner mina barn bäst. Jag är expert på mina egna barn. Ingen annan.

Månaderna gick. Sonen fyllde två år. En vecka senare blev han Storebror.
Plötsligt märkte vi hur han slutade att böja på sina ben. Hur han började vilja bli buren. Hur hans knän hade svullnat. Han klagade aldrig. Men vi såg. Och ja, jag var en aning orolig över det vi såg.

När han var två och ett halvt fick han diagnosen "Juvenil Artrit", barnreumatism. En autoimmun sjukdom som gjorde att hans antikroppar angrep sina egna celler. Det gick i skov. Han blev trött. Han blev slö. Han hade ont. Han åt smärtstillande. Cortisonsprutor i knäna. Vi fick tider för varma bad på sjukhuset och på Hab. En sjukgymnast kan hem regelbudet och hjälpte oss med rörelser och hon lärde oss ett rörelseschema som vi skulle följa för att ha koll på hur hans leder mådde. Besök regelbundet hos ögonläkare då sånt kunde sätta sig på nån hinna i ögonen. Besök regelbundet hos käkkirurg då sånt här även kunde sätta sig i käkarna.
Och ja, jag var orolig. Över hans framtid. Hur skulle den bli? Med leder som spökade redan vid två års ålder.
Då fick jag ett råd av läkaren som jag lever efter än idag.
"Nu har ni ett barn med en diagnos. Med en funktionsnedsättning. Det här är hans liv. Det är ert liv. Och ni får aldrig nånsin visa honom att ni tycker synd om honom. För han kan inte leva sitt liv med vetskapen om att ni tycker synd om honom. Ni får gråta nån annanstans! Han behöver lära sig att leva med det här. Och kom ihåg att ni har ett friskt barn också."

Vi har aldrig tyckt synd om honom. Men vi har kämpat. Och jag har gråtit nån annanstans. Och ja, jag kände mig väldigt ensam under den här tiden, men jag tyckte aldrig synd om mig själv. Jag har knutit handen i fickan och faktiskt fixat det.

Att mina vänner eller folk i allmänhet, till och med i närmaste familjen ansåg att jag var en överbeskyddande mamma. Ja, det får stå för dem. Och ja, jag kanske var överbeskyddande.
Men att jag fortfarande, efter så många år, får förklara mig för en del människor runt omkring ang mitt beteende som jag hade för snart 20 år sedan känns så himla, himla tråkigt.

Jag kunde inget annat då. Jag gjorde det jag kände var bäst just då.
Snälla, släpp och gå vidare. För det har jag gjort. För länge sedan. Jag tänker inte ge mig skuldkänslor  eller dåligt samvete för sånt som hände för 10-20 år sedan. Jag gjorde mitt bästa. Punkt. Skulle jag gå och tänka på alla gånger jag hade kunnat göra annorlunda hade jag gått under får länge sedan.
Absolut är det bra att reflektera och lära sig av sina misstag. Och det har jag gjort. Men att leva med skuldkänslor tänker jag inte göra.

Döm mig inte förrän du själv har gått i mina fotspår.