Killen som ska åka Öppet spår från Sälen till Mora om snart två veckor börjar bli ett psykiskt vrak.
Han är paniskt livrädd för att skada sig eller för att eventuellt bli sjuk.
Under Lidingöloppet skadade han sin ena ljumske svårt, men fortsatte ju att genomföra loppet. Han hade väldigt ont i flera veckor efteråt. Han körde mycket rehab och efter en bra stund kände han hur det började släppa.
Sedan dess har han tränat som möjligt.
Både på gym och nu i vinter även skidor.
För ett par dagar sedan började han att känna i samma muskel. Och sedan dess har han inte kunnat tänka på något annat över huvud taget. De sista dagarna har varit rena rama ångestspiralen för honom. En spiral som bara stegrar och stegrar. Han mår helt enkelt skitdåligt.
Han kan inte tänka på skolan. Han kan knappt röra på sig som vanligt, för då är han rädd för att känna nån eventuell smärta nånstans i kroppen. Han känner efter i varje rörelse han utsätter sig för.
I går fick han återigen träffa min gamla lärare från min massage-utbildning som själv arbetar med idrottsskador och rehab. De träffades även tidigare i höstas då han hjälpte min son med lyckat resultat.
Just nu är han helt slut. Alla hans tankar upptas av detta vasalopp. I hans kretslopp finns inget annat. Och allt detta gör honom så oändligt trött. Så klart. Vilket inte är ett dugg underligt. Och han tjatar om detta. 24/7. Absolut hela tiden. Typ varje vaken sekund.
Jag och maken försöker att lugna. Vi försöker peppa. Vi försöker få honom att förstå att det inte är nån ide att tänka på sånt han just nu inte kan påverka. Vi försöker att få honom att tänka på annat. Vilket går sådär. Vi vet att han innerst inne ändå har detta i sina tankar.
På lördag åker han till fjällen med farmor och farfar och två fastrar med sina familjer.
Han vet inte ens om han törs åka skidor. Vare sig neråt utförs eller slätförs.
Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar