Sonen förbannad.
Fullständigt panikslagen och förvånad över hur andra människor beter sig hörde han av sig igår.
Sen hade vi telefonjour hemma under hela kvällen kan man säga.
Faster med familj som bor i stuga 9 bjöd igårkväll in till sexårskalas då deras tvillingar fyllde år. Inget konstigt, utan helt i sin ordning.
Stuga 1, med farmor och farfar och sonen, tackade ja till inbjudan och knallade ner för lite kalas.
Väl där möttes de av nyheten att pappan i den familjen hade legat hemma hela dagen med hög feber.
"Hur i hela helvetet kan man bjuda in till kalas när man är sjuk?? Och hur kan man dessutom göra det när man vet att en del gäster till och med ska åka Vasaloppet om fyra dagar????"
Han var helt galen av ursinne.
Panik i hela sitt system och ingen förmåga att hantera detta på egen hand.
"Nu kommer jag ha feber i morgon!"
"Jag kommer inte kunna åka loppet!"
"Jävla skit!"
Och mamma och pappa flera timmars bilresa därifrån.
Han hade varit på kalaset i en timme innan han hittade en tidpunkt där han kunde ge sig av hemåt igen. Då lämnade han med farmor som skulle hem och se tv om Palme.
Och det är det här.
Att när vi som är föräldrar till barn som har behov av EXTRA ALLT hela tiden, missar en liten liten detalj så kan konsekvenserna bli så otroligt enorma. Till skillnad mot om en förälder till ett sk normalstört barn missar nåt nån gång så "gör inte det så mycket" om ni förstår hur jag menar.
Nu efter egen reflektion över hela den här situationen anser jag att vi borde ha haft en pratstund med farmor och farfar innan resan och berättat om sonens panik över att riskera sjukdomar och skador inför sitt lopp på söndag. Då hade de vetat om hur han känner och alla i sällskapet hade kanske varit mer försiktiga vid egna känningar och ev sjukdomar.
Och de hade alla fått mer insikt i hur det är att leva med en individ som lätt snöar in på katastroftanker när det händer oförutsedda situationer. Hur det är att leva med en individ som gör att det lätt kan bli en aning isolerat pga dennes mående.
Nu har sonen mått dåligt inombords hela veckan utan att ha visat det för nån annan i sällskapet. Och det borde vi ha tänkt på innan de åkte.
En sån uppladdning för nio mil på skidor är inte det ultimata helt enkelt. Hans kraft går åt redan nu. Den energin som han så otroligt väl skulle behöva på söndag.
Och detta gjorde mig ledsen igårkväll. I telefonen med sonen var jag såklart lugn som en filbunke. Men sen. När vi hade lagt på.
Jag blev ledsen, arg på mig själv som inte hade tänkt på det här innan.
Maken reagerade på min reaktion med ilska tillbaka. Han reste sig från soffan och höjde tonen med orden "Jaha, det är vi som är dålig föräldrar menar du. Jaja, vi säger så. Att vi är dåliga föräldrar! Han är 18 år och kan klara detta själv"
Och det är verkligen inte det jag menar.
Vi är världens bästa för just våran unge. Annars hade han aldrig ens kommit så här långt i sin utveckling. Det vet jag.
Men jag vet också att om och när vi missar en ynka liten detalj, som i andras ögon inte ens märks, så blir konsekvenserna så mycket större. Självklart vet jag att det är mänskligt att missa då och då. Vi är ju inte mer än människor, Men jag vet också att vid den lilla, lilla missen så är det vår son som blir utsatt.
Och det blir jag ledsen över.
När jag som igår satt hemma i soffan med vetskap om att sonen satt i en annan soffa flera timmar härifrån. Med ångest och panik inombords. Och vi kunde inte göra nåt annat.
Och nånstans i allt det här så håller jag faktiskt med sonen till och med.
Hur i hela friden tänkte faster med familj när de bjöd in till kalas med en sjukling till sängs när de vet att en i sällskapet ska åka vasloppet? De kunde i allafall ha meddelat situation så hade gäster kunnat välja själva.
Idag är en annan dag och vi har inte hört nåt. Ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar