Ett samtal mellan mig och mina söner under våran middag nu ikväll.
Ett underbart samtal som innehöll både skratt, frågor om varandra och om att känna sig älskad.
Det började med storebror som berättade att han och hans kompisgäng hade en diskussion idag under deras lunch i skolan. Om en kille i gänget som har drag av aggressionsproblem. Vilket den killen inte erkänner sig ha.
Lillebror började berätta om en av sina kompisar ism har kärleksproblem. Och att det bara visar att hur skönt det är att vara singel. "Det medför bara problem att ha en tjej. Jag vill vara singel. Att vara ihop med en tjej kan vara bra för en saks skull, och det är att känna sig älskad. Men det gör jag ju redan. Och det är av dig mamma!"
Vi fortsatte att prata om det här lite granna om kompisar som har tjejer som inte är trevliga och kompisar som har tjejer som är för på och alldeles för svartsjuka, tills storebror plötsligt sa:
"Asså, det här är som att lyssna på en skvallersaft. Eller som att läsa en gammal skvallertidning. Hur kan ni, du och dina kompisar prata om sånt här egentligen? Ingen annan har ju nåt med att göra om vem som är ihop med vem och varför. ".
Och då reagerade lillebror och frågade om dem i storebrors gäng aldrig pratar om sånt här.
Och det gör de ju inte. Ingen i gänget pratar om sånt här och ingen frågar varandra om sånt här. De pratar om andra saker helt enkelt.
Och det är hit jag vill komma.
Att höra hur mina söner inser hur olika de är varandra. Om hur olika deras vänner är. Och samtidigt tala om för varandra att det är helt ok.
Lillebror:
"Asså, ert gäng är helt unika på ert sätt. Ni är speciella allihopa på ett helt underbart sätt ju. Det kan inte finnas ett annat kompisgäng som är som ni!"
Storebror:
"Äsch det är ni som pratar om så mycket ointressant om sånt som inga andra bryr sig om. Hur kan ni prata om sånt tråkigt?"
Och så skrattar vi åt allas våran olikhet.
Med värme, skratt och med en sån enorm kärlek oss emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar