Har i eftermiddag suttit i soffan här hemma och haft världens mysigaste samtal med mina båda söner.
Som jag älskar att ha den förmånen och tiden att kunna göra detta.
En har haft juridikprov, en har haft spanskaprov i skolan under dagen.
Vi sitter och pratar om allt möjligt och framför allt om att storebror snart börjar se ljuset av sin skolgång. Han frågar lillebror om deras klass har bokat bord till avslutningsmiddagen i trean.
Va?, svarar lillebror som inte har en susning om att sånt behöver göras i god tid.
Storebror berättar då för sin brorsa att det där är jätteviktigt om man vill få bord på den restaurang man önskar.
Han berättar även att om klassen av nån anledning skulle behöva boka av det bordet idag så skulle de få pynta 30 000 kr till restaurangen. För den här kvällen är så enormt poppis då alla studenter ska ut och äta.
Vi pratar på och vi pratar på.
Plötsligt säger storebror:
"Ja, men nu har jag nog iallafall pratat med alla in klassen! Namnen lärde jag mig skapligt fort, för jag har lätt för namn. Men jag har inte pratat med alla förrän nu, efter tre år."
Och hans lillebror blir helt tagen.
"Va, hade du inte pratat med alla innan?"
"Nej, varför skulle jag ha gjort det? Men efter två veckor i ettan hade jag full koll på vilka som var vänsterhänta och vilka som var högerhänta".
Livet som aspergare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar