Att vara lillebror

Att åka bil kan vara otroligt viktigt.
När man sitter i bilen kan det vara ett ypperligt tillfälle att få igång ett samtal. Ingen kan gå därifrån. Ingen kan lämna. Man sitter liksom där man sitter.

Det har funkat med storebror. Och det funkar även med lillebror. Och det bästa av allt är att båda två har kommit från till samma sak. Storebror och jag har haft oändliga samtal i  bilen. På hans villkor. Nu har samma inskit även kommit till lillebror.

Häromkvällen var vi och handlade attiraljer till hans Italienresa som han drog iväg till idag.
Och på vägen kom det.
"Mamma, jag är så ledsen över att jag inte har en storebror som är som alla andra. Jag känner att jag inte kan prata med XXXX som jag hade önskat att jag hade kunnat göra. Jag hade velat att han hade gått igenom det jag går igenom just nu. Att ni som föräldrar hade gått igenom det jag går igenom just nu. NU är jag först, fast jag är nummer två. Jag hade velat ha en brorsa som jag skulle kunna prata med. OM sånt som jag går igenom."

Då svarade jag:

"Jag kan förstå hur du menar. Men du HAR en brorsa du kan prata med. Däremot kommer han inte börja det samtalet. Om du vill prata med honom så hänger det på dig att börja det förtroendet. Och jag lovar dig. När du väl har öppnat ditt hjärta finns det inte en mer lojalare vän än din brorsa. Han kommer att lyssna och han kommer inte att tala om det för en enda levande själ om inte du godkänner det. Han försöker på sitt sätt att visa dig sin kärlek, men det han upplever just nu är att du bara blir tjurig"

Tystnad.

Sen började han att gråta.

Och han var så ledsen.
På min älskade unge rann tårarna nerför kinderna.
Han känner sig ensam.

Jag berättade att jag på ett ungefär kände som han när jag var i hans ålder. Min brorsa är 6 år yngre än mig. Jag har också alltid känt mig ensam. När jag var 15 skilde sig våra föräldrar. Och brorsan hoppade mellan mamma och pappa. Medan jag valde att alltid bo hos pappa. Det beslutet gjorde att jag missade halva brorsans barndom sedan han var 9 år. Samt att när han var 12 flyttade jag hemifrån.
Så jag kan relatera till ensamheten.  Det kan säkert även min bror, min sons gudfar, göra. Och det berättade jag för min son där i bilen.

"Åh, jag är världens sämsta brorsa!"
"Nej det är du verkligen inte. Du är världen bästa brorsa. Det finns ingen bättre! Du är hans stora trygghet. Du är otroligt viktig i hans liv"

När vi kom hem åt vi middag hela familjen.
Lillebror torkade sina kinder och klev in genom dörren.
Efter middagen närmade sig lillebror sin brorsa och gav honom nästan en kram.
Storebror blev förvånad och såg frågande ut.

"Han bara visar dig hur viktig du är i hans liv", sa jag med ett leende.

Och så stod de där och kramades.
Inte särskilt länge.
Men iallafall.

Och jag är så stolt. Över att få vara där. Att få uppleva det här.
Att få vara den som får äran att kunna prata med mina söner.