Han gjorde det

Från tanke till handling är steget så oerhört långt.
Att ta ett beslut för att sen hålla fast vid det man har bestämt. Det är en enorm resa och inget man gör på en fikarast.

Att ha ett mål. En plan.
All förberedelse.
För att sen genomföra hela alltet.

Att hålla sig frisk. Att hålla sig skadefri. Att hantera sin oro som lätt blir till katastroftankar.
Att veta att man kommer att må sjukligt dåligt men ändå sätta sig i den situationen. Vad är det som driver honom?

Likadant var det inför Lidingöloppet.
Men än värre inför vasaloppet.
Han genomför det iallafall.

Det är så otroligt mycket som ska klaffa för att över huvud taget ens kunna ställa sig på startlinjen.
Och sen kunna ha en strategi genom hela loppet så att kroppen ska hålla i 9 mil. På skidor. Otroligt egentligen.

Och alla dessa tusen olika lappar som ska fästas överallt med sitt eget startnummer. De ska fästas på skidorna, på insidan av nummerlappen, på påsen för övertagsbyxor, på väskan med ombyte efter loppet, ett chip ska fästas på höger vad för att kunna läsa tiderna under resan.
Sånt behövs föräldrar till. Sånt fixar inte en 18 åring själv. Att packa det som ska med. Att fixa till utrustningen så den är helt korrekt. Den organisationen är komplex och svår att hålla reda på själv. Där behövs föräldrars hjälp.
Att peppa och att stötta. Där behövs föräldrars hjälp. Att massera och att smörja in kletigt linement på en kropp som avskyr att ha kletigt på sig. Där behövs föräldrars hjälp.
Att stoppa in strumpor så det inte knölar sig ovanför pjäxorna. Att se till att ordentlig frukost intas i rätt tid. Där behövs föräldrars hjälp.
Att behålla lugnet när nästan hela världen rasar. Där behövs förälders hjälp.

Men själva jobbet har  han fått slita med själv.

Han har varit helt otrolig under hela den här tiden. Trots sitt dåliga mående har han inte tvekat en enda sekund. Han  hade bestämt sig och då var det så.
Han skulle åka. Och han var livrädd för att ev behöva ta ett beslut om att ev bryta mitt i spåret.

Men efter halva loppet kände han ingenting i hela kroppen. Han kände sig urstark och såg verkligen hur stark ut som helst. Stor skillnad mot hur han såg ut under Lidingöloppet.

Han åkte detta lopp tillsamammsn med sin faster. Och de hade verkligen stor hjälp av varandra. Men av helt olika skäl. Hon behövde honom som en draghjälp, för han var verkligen hur stark som helt under hela loppet. Han behövde henne för att överhuvud taget ha ställt sig på startlinjen.
Utan henne hade det varit än värre för honom rent psykiskt.

De gjorde det tillsammans och han kunde gå till skolan idag.
Jag hade tagit ledigt idag för säkerhets skull. För tänk om han hade behövt bryta. Då hade han brutit ihop själv och jag hade inte kunnat lämna honom ensam hemma i ett sånt skick.

Men nu är han som sagt i skolan.
Och ingen är mer stolt över honom än jag.
Jo, han själv förresten!