13 timmars ren kaos!

.....men han var där. Han gjorde det! Balen är nu för alltid avklarad.
Ungen var med under hela dagen och jag hämtade honom föst vid halv ett inatt.

I bilen på väg hem berättade han att det hade varit totalt kaos i 13 timmar. Men det var verkligen ingenting som han visade utåt på något sätt. Ingen kunde ana att det han gick igenom under dagen igår var totalt kaos för honom.
Förutom  vi, hans föräldrar och hans lillebror.
Till och med lillebror hade gåshud under hela dagen pga att han visste vilket jobb det låg bakom hela grejen. Lillebror satt med gåshud under hela dansen i arenan och var påtagligt berörd över sin brors insats. Lillebror var orolig över att storebror inte klarade av att prata med sin dam pga sin ångest. Lillebror kunde känna med sin bror när han tvingades under hela dagen vara sådär social som han verkligen inte är.
Han var inte ensam om den känslan.
Pappan och jag satt där också. Med tårar i ögonen och stoltheten inombords. Samtidigt den gnagande frågan om varför han utsätter sig för detta?

Men han svarar så enkelt på den frågan:
"Jag vill vara en av dem som har gjort det! Jag vill kunna säga till mina barn att jag också stod på det där dansgolvet. Jag bestämde mig redan för flera år sedan att jag skulle göra det!"

Och sån är han ju vår kille. Har han bestämt sig, så blir det så.

Han berättade även att det enda som kan liknas något sånär på att kallas "lite roligt" så var det själva dansen. Det som han har har avskytt sen träningarna i januari började. Då kan vi förstå hur jobbigt allt det andra var. Och jag kan tänka mig varför han kan känna så, att dansen nu plötsligt var det som var närmast "roligt".
Där och då på dansgolvet visste han vad han skulle göra. Han visste vad som förväntades av honom. Han kände till arenan och han visste sin plats.
Resten av dagen var bara helt okänd. Ingen ordning, på tok för mycket folk, högljutt, alldeles för rörigt, och så missade han gudbevars Champions Leauge finalen på tv på kvällen.

Nu är det gjort och han tänker aldrig mer göra om det. Ungefär som med uppkörningen sa han. För den tänker han heller aldrig utsätta sig för nån mer gång. Så han håller hårt i sitt körkort kan jag säga.

Och nu när jag tittar på alla fantastiska bilder från gårdagen så kan jag nästan inte förstå att det faktiskt har hänt. Och jag tittar på alla bilder med alla sju kompisar. Där killarna står bredvid varandra. De som har funnits i sonens liv ända sen sexårs. De som kanske inte förstår hur enormt viktiga de är för både sonen och för oss föräldrar.
Med dem så tillhör han ett sammanhang.
Han är en att räkna med. Han finns och han är omtyckt.
De gjorde att våran son klarade av detta. Deras närvaro gjorde att allt detta ens blev möjligt.
Tack för att ni finns grabbar!