Familjen som sliter med att få i sin unge fast föda och något att dricka jobbar vidare.
Bup är inkopplat och har denna familj som akutärende.
Bup ska nu följa upp dem i sex veckor med en eller flera hembesök i veckan av två psykologer vid varje besök.
Bra Bup!
Mamman och dotter i fråga träffade jag nyss i affären.
Det var första gången jag såg flickebarnet sen detta började. Jösses så liten. Hon var inte stor innan heller. Nu är hon ännu mindre. Och alldeles genomskinlig i huden.
Mamman berättade att dottern inte kunde prata just nu för nu samlade hon allt saliv. Så hon kunde inte öppna munnen. Hon bara väntade på att få gå ut och spotta nånstans. Samtidigt som jag tänkte att det var ju också ett sätt att kunna undvika att behöva samtala med folk. Att hon hittar egna strategier helt enkelt.
Vad vet jag?
Vi småpratade lite i affären min svägerska och jag. När det fanns läge så att säga. När dottern gick nån annanstans. Och jag sa att samla saliv i munnen kan ju vara ett sätt att ha nåt att göra på. Att då har hon ju hela tiden nåt att göra och tänka på.
"Nja, jag upplever det mer att det är när hon inte har nåt att göra som hon gör det", svarade mamman då.
Precis, sa jag tillbaka. För då har hon ju nåt att göra.
"Jaha, du tänker så?"svarade mamman.
Men vad vet jag?
Jag frågade om hon själv får hjälp. Inte bara dottern. Men nej, det behövde hon inte alls just nu. För nu är det ju bara fokus på dottern ifråga. Och det går lite, lite framåt varje dag.
Så att hjälpe henne själv fanns inte på världskartan. Så att säga.
Sen blev det min tur i kassan och jag var tvungen att gå.
Till saken hör att att förra veckan hade min man ett telefonsamtal med sin mamma, då även sin systers mamma såklart. Han satte ner foten ordentligt och ifrågasatte hela familjens tanke om deras sätt att hjälpa sin dotter eller syster. Hans mamma blev både arg och ledsen och undrade då om han menade att de inte skulle alls. Och jo. Självklart ska alla hjälpa till. Men det finns olika sätt att hjälpa till på. Hans mamma var inte alls på tåget.
Hon var inte ens nära. Hon anser att hon hjälper till så gott hon kan för hon är ju ändå pensionär och har hela dagarna på sig. Hon kan inte bara vara i det här. Hon ser inte det hon själv håller på med. För att döva sitt eget samvete eftersom de inte såg dotterns problem när hon var liten så överkompenserar de detta nu. För att hon själv blir ledsen och inte klarar av när dottern är arg eller ledsen och mår dåligt så kommer hon sprintade så fort dottern bara piper.
Och jag och maken sa till varandra att även den mamman behöver hjälp för att kunna hjälpa sin dotter. Så det blir en trippelkedja.
Jag har ett jättebra ord till hela deras sätt att hantera detta på.
Medberoende.
Hela deras familj är medberoende på så sätt att de möjliggör att systern kan fortsätta på exakt samma sätt som hon alltid har gjort. Det kommer inte bli nån ändring förrän nån törs ställa helt andra frågor eller ställer helt andra krav på både mamman och våran farmor. Just nu får hon bara hjälp med det praktiska, vilket alla tror är det hon behöver. Att tala om elefanten som står mitt i rummet gör man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar