Livet

När jag var 16 år och gick på gymnasiet hörde jag hur ett rykte om mig själv florerade runt i skolan.
Ett rykte som inte alls var sanningsenlig och något som någon hade tagit helt ur luften och sen gjort om till sin egen sanning.
Jag mådde inte alls bra av det här och till slut berättade jag om hela situationen för min mamma.

Det var där och då, i det samtalet med min mamma, som jag började förstå att livets hårda skola verkligen var Livets Hårda Skola. Min mamma lärde mig att  även om folk pratar illa och sprider osanna rykten så bryr de sig ändå nånstans om dig. De bryr sig så pass mycket om dig att de anser att du är värd att lägga en hel del energi och tankar på.
Jag lärde mig där och då att likgiltigheten är mycket tuffare att hantera. Den där känslan i att inte vara sedd. Att vara nån som inte någon bryr sig om. Som inte någon ser.

I det här samtalet med min mamma så lärde jag mig att om jag ville få slut på det där ryktet som gick runt, så var det upp till mig att få stop på det. Det var upp till mig själv att gå till källan av problemet och rak i ryggen ta tag i det.
Vilket jag gjorde. Jag konfronterade människan i fråga som jag visste hade spridit detta. Vi pratade ut och just den situationen slutade bra.

Att vara 16 år idag är helt annorlunda. På många olika sätt. Men samtidigt så lika. Känslorna är fortfarande de samma. Rädslan för att inte vara sedd. Rädslan för att inte passa in nånstans. Rädslan över att inte vara omtyckt.
Mognaden och insikten om att livet handlar just om Livets Hårda Skola.

Den största skillnaden i att vara 16 år idag mot för 30 år sedan är det enorma informationsflödet som passerar varje sekund och till och med varje hundradel, i en 16 årings dygn. Att hela tiden känna behovet av att behöva vara uppkopplad och informerad om ALLT för att inte ha missat nåt som har hänt.
Samtidigt som ungdomen behöver lära sig att hantera denna ångest och oro som detta sinnesjuka flödet till slut ger.
Att vara 16 år och veta att allt det jag säger eller gör, kan hela stan veta på ungefär en hundradel. Rädslan över att göra "fel" kan vara nog så tuff att hantera i vilket fall som helst. Att sen hantera oron över att kanske hela stan snackar om det är ännu tuffare.

Alla sociala medier gör sitt till. Mottagaren har alltid fritt tolkningsföreträde. Även om sändaren inte alls menade så som mottagaren tar det. Och så är det igång. I såna här lägen är det inte helt lätt att konfrontera. För i de sociala medierna så går det undan. Det går så otroligt fort och de är omöjliga att stoppa. Ett litet missförstånd här. En liten misstolkning där. En bild och en kommentar. En film på nåt som inte alls hela världen skulle ha sett, men som hamnar i orätta händer. En tyst maktkamp som vi vuxna oftast inte har tillgång till.

Och just därför. Just därför behöver vi vara där ännu mera. Vi behöver vara där våra ungdomar är, och där de bedriver mycket av sin vakna tid. På sociala medier. Jag lovar  er att där händer det grejer som vi vuxna inte alls behövde tänka på när vi var 16 år. Och till råga på allt är vi den första generation föräldrar som måste lära oss att hantera just det här.

Jag har just haft det här samtalet med min 16 åring. Precis det samtalet som min mamma hade med  mig. Om Livets Hårda Skola.