Igårkväll var det dansträning i fem timmar mellan 16-21 på själva arenan där de ska vara på söndag.
Otroligt jobbigt att för honom att bara ta sig dit kan jag säga. Men det underlättade lite att det var en av kompisarnas tur att köra dit, så han slapp vara den som skulle leta parkering samt använda p-automaten. För det är väldigt stressigt det med. Ett extra moment som för andra är så enkelt, men som slukar energi för honom.
Jag förväntade mig en dödstrött kille som skulle komma hem vid halv tio igårkväll. Jag förberedde mig mentalt redan innan för att liksom vara redo för att ta emot all skit.
Och vad hände?
Ungen kom hem och var på bra humör. Han var trött, men vid gott mod. Inget arg alls. Han pratade om alla 2:or och 4:or de gör och han berättade att det är kavaljeren som alltid ska gå med ansiktet framåt. Att när kavaljeren står med ryggen i färdriktningen så är det udda snurror de har gjort. Han pratade om kick-steg och plötsligt stod han på vardagsrumsgolvet och ville visa hur dessa steg och snurrar ser ut.
Jag bara gapade och log med hela ansiktet.
Så från att vara nästan ute ur leken så stod han och visade movesen för mig igårkväll.
Han kändes mycket lugnare och jag fick känslan av att det blir nog fan en bal på lördag.
Och varför blev det så här då tro? jag misstänker att det var viktigt för honom att få vara på själva arenan, han fick se hur allting såg ut. Han fick en känsla av mer information och en trygghet över hur arenan såg ut.
Så himla roligt att se honom snurra där på golvet. Det var knappt jag kunde hålla tårarna i schack bara där och då.
Hur ska det då bli på lördag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar