Tänker tillbaka

Ikväll är det visst "100-fest". Det betyder att 3:orna har fest för att det är 100 dagar kvar till studenten. Vår kille är inte där. För det är ju fotbollsträning. Och det är inte klokt så skönt det är att ha det att skylla på i bland. OM man känner att man behöver ha nåt att skylla på vill säga.

Annars hade jag o sonen en kväll vid matbordet som var otroligt mysig. Bara han och jag. De andra två borta på annat.

Vi började prata lärare.
Vi kom ganska fort in på de lärare som sönerna hade när vi bodde utomlands. Och sonen berättade om vilka lärare som han kände var bäst på den tiden. Han berättade om Ms Dee som var spec-läraren som ställde upp med hull och hår när det visade sig att matten gick åt skogen. Hur hon ställde upp och hade sonen på "one to one" lektioner vilket betydde att sonen inte behövde vara med i den stora gruppen. Utan han var med henne på mattelektionerna och fick personligt utformade lektioner och läxor.

Vi pratade om hur sonen kunde sms:a mig under en lektion, vilken som helst, om hur dåligt han mådde. Och om hur jag då kunde maila denna Ms Dee och hon svarade inom 3 minuter och kunde lämna det hon höll på med för att vara hos sonen tills han lugnade sig eller kände att han förstod vad han skulle göra.

Vi pratade om Ms Triin som var hans idrottslärare. Vi pratade om hur hon hjälpte till så gott hon kunde genom att låta sonen gå lite tidigare från lektionerna för att inte trängas med de andra i omklädningsrum när de skulle duscha tex. I slutet av grade 9 så mådde han inte alls bra på henens lektioner tack vare många omständigheter. Hon visste och såg vad han kunde och berättade för honom att han inte behövde bevisa mer för henne om vad han kunde prestera på idrotten den sista månaden. Så med högsta betyg alltså 7, så kunde han istället lägga sin energi på ämnen som behövde mer av honom.

Vi pratade om Mr Smith som fick sonen att älska religion och historia med sina levande och motiverande lektioner. Honom gillade vi allihopa och jag kommer ihåg att när han fyllde 32 år så köpte vi nya whiteboardspennor till hans klassrum, för det hade sonen lagt märke till att han behövde.

Vi pratade om att alla lärare var kontaktbara typ dygnet runt. Även helger. Sonen som har otroligt mycket lättare att maila lärare istället för att prata öga mot öga så passade detta perfekt. han kunde skicka ett mail 21.30 en fredagkväll. 21.45 hade han fått svar på sin fråga.

Vi pratade om Mr Marc som lärde sonen att prata franska från nybörjare till kursetta på två år. Om hur roligt faktiskt sonen hade på hans lektioner. Om hur just den kursen faktiskt har varit hans roligaste kurs nånsin.

Vi pratade om Mr Wendell som fick sonen att tro på sin engelska. Som fick sonen att utveckla sin färdighet att både skriva och läsa och tala. Om hur den läraren är den bästa läraren alla kategorier enligt sonen.

Vi kom fram till att alla dessa lärare, hela den skolan, egentligen passade vår son ganska bra. För det var så strukturerat. Lärarna var tydligare, barnen hade respekt för sina lärare, det var viktigt att passa tider, det var viktigt att lära sig att respektera tiden andra lägger ner på att just du ska ha det bra.
Det var viktigt att hälsa på varandra och det var viktigt att respektera att bara prata engelska så fort man kom innanför skolans lokaler för att ingen skulle känna sig utanför om några andra pratade på sitt hemspråk bredvid mig. Med mera, med mera.
Det var uppföljning på allt jobb eleverna gjorde. Det var få elever i varje klass och alla blev sedda.
Och det viktigaste av allt kände vi när vi satt där och pratade, att de som sagt var villiga att vara nåbara när som helst.

De ville inget annat än att i det här fallet låta vårat barn lyckas med sina studier. Men även där var vi föräldrarna som var de som ringde, som mailade, som dök upp, som ville ha möten, som de säkert pratade om på sina kafferaster.
Men det var det värt.