Kliv, kliv överlev!

Jag är så trött på att höra om spanskan som inte funkar eller andra tråkiga och jobbiga saker att jag ser nästan till att hela tiden vara igång med nåt när sonen är hemma. För det känns som om så fort jag sätter mig ner nånstans så kommer han och det känns som om det alltid är  nåt han han vill prata om som är jobbigt och tråkigt. Framförallt tråkigt. Och då sänker ju det hans motivation. Och då går det inte. Och jag vet, han kan inte hjälpa det. Det ingår liksom i hans problematik. Men hur mycket ska man ism mamma orka ta emot. I 18 år jag bara tagit emot. I 18 känns det som om jag har peppat, förklarat varför, tröstat, lyssnat, lugnat, haft svar på allt.

Jag har verkligen inga svar kvar att ge vad gäller spanskan. Efter många om och men har spanska-läraren äntligen förstått vidden av tydlighet. Men då hade ju nästan hela trean gått och sonen inte lärt sig ett skit spanska. Så nu under våren behöver han jobba ikapp båda terminerna. Vilket han känner är urbota jobbigt. Så klart.
Just nu är det två av hans kurser som strular och som känns oerhört jobbiga att tas igenom. Och det knasiga i detta är att det är just dessa två kurser som han har valt själv. Träningslära med en kvinnlig lärare som snart är pensionsaktig och som säger att en sträckning och en lårkaka är samma sak så kan man inte ge träningsfreak några lärorika lektioner. När killarna nästan skrattar åt henne och hon fortfarande vill att de ska bära namnlappar på lektionerna för hon kan inte ens namnen. När endast 7 av 25 av eleverna fortsätter att dyka upp på hennes lektioner och de andra väljer att sjukskriva sig.
Hos henne funkar det sådär kan jag säga.
Men jag har inga svar längre. Jag har erbjudit mig att prata med läraren. Men han vägrar mig att göra det. Och i detta går jag inte bakom ryggen på honom längre. Det kunde jag göra när han var yngre. Men inte när han är myndig och över 18.

Och så denna himla spanska.
Hoppa av!!! Har jag lust att skrika i hans båda öron. Högt och tydligt. Och innerst inne vill han nog inget annat. Men fortsätter ändå. Och vi har sagt så här att han måste välja. Att fortsätta och göra sitt bästa, eller hoppa av kursen. Att gå varje dag och bara gnälla över hur jobbigt det är hjälper inte någon. Och att hoppa av spanskan skulle inte göra nåt eftersom det är en kurs oms är utöver alla andra. Han läser den extra.

Jag är så otroligt trött att när jag kommer hem från jobbet så sätter jag mig bara. Rakt ner i soffan kraschar jag. Och jag kan knappt hålla mina ögon öppna. Och det är väl då jag borde ge mig ut och gå eller åka och träna. Eller ta fram mattan och träna lite här hemma.
MEN JAG HAR INGEN LUST. INGEN SOM HELST LUST HAR JAG.

Jag har ingen lust till samliv heller. Jag orkar inte. Det känns som om all min ork bara går åt till att just leva för tillfället.