Läraren vill ha hjälp från oss föräldrar

Fyra lärare i sonens skola går just nu en specialistundervisning för barn och ungdomar som behöver extra stöd.
Jag och maken har fått en förfrågan om att eventuellt kunna ställa upp på en intervju för att ge dessa lärare input från föräldrasynpunkt.
"Ni som föräldrar har ju en massa erfarenhet och sitter på en massa kunskap. Har ni lust att dela med er?"

OM jag hade.
Ingen är gladare än vi om skolans personal får mer kunskap och mer förståelse för barn med särskilda behov.
Det här är ett viktigt ämne och självklart ställer jag upp om det kan hjälpa en endaste liten unge, eller om en endaste lärare kan få mer insikt om vad det handlar om och kanske får andra ögon att se med.

Det absolut viktigaste i mina ögon är att de vuxna behöver lära sig att se orsaken till beteendet hos barnet. Att den vuxne kan se bortom det barnet gör just då.
Att den vuxne förstår att frustrationen, sammanbrotten och utbrotten handlar om ett barn som inte har tillräckliga verktyg för att klara av situationen själv. Att det enda barnet vill just där och då är att det ska finnas en vuxen som ser och lyssnar och som framförallt förstår vad som händer. Det är vi vuxna som behöver lära oss att hitta rätt anpassningar. Det är inte barnet som ska behöva anpassa sig.

"ja, men han måste ju lära sig" är en vanlig kommentar till det.
Ja, det kanske han måste. Men han får göra det på sitt sätt. Och han kanske inte alls behöver lära sig det på just det sätt som den vuxna vill just där och då. Vissa saker kommer det barnet kanske aldrig att lära sig. Och för vissa saker kanske det barnet just bara lär sig ett inlärt beteende för att överleva situationen.

Jag anser att tron på det kompetenta barnet är jätteviktigt. Att den vuxne utgår ifrån att varje barn gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Att varje barn behöver behandlas på olika sätt beroende på varje barns olika behov.

Asså, jag hade kunnat prata hur länge som helst.
Jag berättade för läraren om hur vi har upplevt att vi har behövt uppfinna hjulet flera gånger. Om hur när vi har berättat för alla lärare inför varje skolstart eller mitt under terminens gång, har känt det som om att våran kille har varit den första i deras karriär som har behövt all den här anpassningen. Ingen har haft den minsta aning om hur de ska jobba med honom.
Det har känts som om han varit den förste hela tiden under 13 års tid.

Det har alltid varit vi som har kommit med förslagen till åtgärder för hur skolan ska kunna hjälpa. Det har alltid varit vi som har satt bollen i rullning.
Inte en enda lärare har kommit med ett enda förslag. Nånsin.

Åh herregud!
Jag skulle verkligen kunna prata om det här hur länge som helst.