Plötsligt händer det

I lördagskväll var vi hembjudna till goda vänner. Deras son och våran storebror har känt varandra sedan 6-års. Den killen är en av de killar som vi som föräldrar har krävt av rektor ska få gå i samma klass som våran son sedan 7:an. Och det har funkat. Varje gång. De hamnade i samma klass i sjuan.
I åttan flyttade vi utomlands.
När vi kom tillbaka och sonen skulle börja i gymnasiet hade dessa gossar valt samma program och vår son valde skola efter att ha fått reda på var hans gamla gäng hade tänkt att söka.
Och vi som föräldrar krävde även denna gång att dessa gossar skulle hamna i samma klass. Utan att nån annan har vetskap om våra kontakter med både skola och rektor så hamnade dessa tre killar tillsammans. De andra familjerna tror att det bara har varit tur vid antagningen till skolan.

Men men. Det de inte vet nåt om mår de inte dåligt av heller.

I lördags var vi alltså hemma hos en av killarna på lite gott käk. Jättetrevligt och jättegott.
Vår lillebror valde att inte följa med vilket han inte behövde. Så han fick en kväll på egen hand hemma.

I söndags morse när vi vaknade hela familjen för att kolla på vasaloppsstarten så berättade sonen att han kvällen innan inte hade kunnat sova.

"Men jag väckte inte dig mamma. Jag ville klara det själv den här gången. Så jag låg vaken helt ensam i natt mellan 01-03".

Vi kom hem runt midnatt och sen tog det en stund innan vi la oss. Och sedan hade han alltså legat vaken ända till 03.00. Helt själv. Så himla duktig han är! Det har nog aldrig i hans 18 åriga liv hänt! Han har varit paniskt livrädd för att vara ensam vaken på nätterna. Han har varit rädd för att vara den som kanske somnar sist av alla. Han vet inte varför men ångesten har under dessa situationer tagit honom helt i sitt grepp. Och framför allt så är det när hans dygnsrytm ruckas som det blir svårast för honom.

"När jag har varit vaken på nätterna förut har jag försökt att läsa en stund för att försöska bli trött igen. Sen har jag ju hämtat dig mamma. Nu gjorde jag på helt annat sätt. Jag valde att ligga helt still i sängen utan att tända lampan och läsa, jag bara låg där i mörkret och försökte tänka på annat."

Helt otroligt faktiskt.
Och då plötsligt smyger en helt annan känsla fram hos mig.
För nu vet jag att han låg där ensam vaken i sin säng och jag hade ingen aning om det. Plötsligt har jag ingen koll på samma sätt som innan. Vilket är precis som det ska. Men väldigt annorlunda för mig som alltid har varit den som har suttit hos honom varje vaknatt hittills.

Nu är det min tur att våga släppa taget. Och jag är så enormt glad att det händer på hans initiativ. Att jag har haft ork, tålamod och en vilja att inte forcera vissa saker utan att jag har låtit det ta den tid han har behövt.

Och nu har vi nått den här milstolpen.
Iallafall en gång. Och det är fan inte fy skam.