Alltid på barnets sida

Igår var jag på ett möte. Ett möte där jag inte var en av föräldrarna utan där jag var i egenskap av min roll som pedagog på förskolan.
Förra veckan var det enbart föräldrarna, jag och min chef. Vi pratade om hur överlämning till förskoleklass ska gå till så smidigt som möjligt för deras dotter med en cp-skada som jag har hos mig.
Igår var vi på skolan där flickan ska börja. Och träffade även den nya pedagogen samt övertagande rektor

På mötet förra veckan berättade hur vi jobbar med henne och vad vi ser som hennes styrkor. Jag har haft en kontinuerlig kontakt med familjen så klart och jag har även varit på habiliteringen och tittat på när deras flicka har varit där.

"har du varit här förut?", frågade mamman när vi var på hab.

Ja, det har jag. Jag har varit här under flera år faktiskt. Så jag vet hur det ser ut och jag vet vad ni går igenom.
Vid det mötet berättade mamman om hennes oro över att dottern skulle missa så mycket i skolan när det var såna här hab-möten och att de ville gå på så många som möjligt nu innan, så hon liksom "är klar" när skolan börjar. Jag tänkte för mig själv att eran resa har bara börjat. Hon kommer inte "vara klar" nån gång.
Då svarade jag att jag vet precis hur hon menade.
Och jag sa de viktigaste orden som vi som föräldrar fick höra av sonens lärare då vi jobbade med samma oro om missade saker i skolan.
"Vet du, att det hon förlorar i skolan vid den tidpunkten, vinner hon på habiliteringen!"

Mamman log och klappade mig på armen.

På mötet förra veckan kom dessa ord upp igen. Från henne. Hon och hennes man hade bestämt sig för att dottern skulle få gå på dessa habiliteirngsträffar även när hon har börjat i skolan. Mitt hjärta fylldes av värme.

Jag berättade att jag har varit på förldrarmöten i egenskap som förälder där andra föräldrar  har ställt sig upp och tagit till ordet och talat om sina barn och barnens diagnoser. Allt för att förenkla för att andra barn ska få förståelse och samtidigt att barnens föräldrar ska kunna samtala med sina barn hemma och kanske kan förklara lite mera.

Jag berättade även att de som föräldrar har all rätt i världen att kräva all den rättighet som deras dotter har för att klara sin skolgång i vanlig skola. Jag poängterade att om de vid ett enda tillfälle känner att dottern inte får den hjälp hon behöver så ska de vara på hugget. De ska ringa, de ska prata med lärare och rektor. För deras dotter har rätt till det.
Och jag sa att det gör inget att vara de föräldrarna som lärarna pratar om på fikarasten.

Min chef sa inget.

Igår på mötet med nya rektor berättade föräldrarna om att dottern ska fortsätta gå på dessa träffar på hab. De förklarade att hon kommer att vara borta en del och de var så säkra så sin sak och det var så härligt att lyssna på dem.
Rektor och nya pedagogen lyssnade och tog in vad föräldrarna sa. Föräldrarna pratade om att idrotten kanske kan bli lit bökig. Men att hon kanske kan få sluta lite tidigare så hon hinner duscha och klä på sig innan de andra kommer för det tar lite längre tid för henne.
De berättade om sin härliga, nyfikna tjej och jag förstärkte och jag nickade.
De berättade att de vill att andra barn ska få veta. Och de är väldigt öppna med dotterns diagnos och de berättade att de gärna berättar på ett föräldramöte i höst om deras flicka.

Efter mötet sa vi hej då och trevlig helg till varandra.
Jag gick över skolgården och såg platsen där skolbussen släpper av barnen på morgonen. För att komma till klassrummet är det en bra bit att promenera därifrån- hon kommer att fixa det som hennes föräldrar alltid säger. Men hon kommer att komma sist fram. Varje morgon. För det går långsammare för henne.
Kanske att en vuxen kommer att behöva stå där vid bussen för att ta emot henne. Och hålla henne i handen under den sträckan.
Det ska jag faktiskt berätta för föräldrarna.

Det är där jag är. Utan att jag egentligen tänker på det.
Alltid på barnets sida.