Tänk om ungen drar till England?

I ett par års tid har sonen sagt att det första han ska göra när han tar studenten är att ta flyget till Manchester i England. Där ska han knalla in till Old Trafford som är Manchester Uniteds hemma arena och tala om att nu är han här. Redo för ett jobb. Vilket som helst. För han har ju mailat dem och förberett dem på att han kommer dyka upp efter studenten.

Vi har peppat honom i alla år och sagt att det är klart att han ska göra det. Självklart. Även om vi innerst inne har varit och är fortfarande skapligt skeptiska till att det nånsin kommer att genomföras. Men det vet inte han.

Iså kom han hem från skolan. 

Satte sig bredvid mig i soffan och sa att han eventuellt kommer att få en resekompis med sig till Manchester i juni. 

Va, svarade jag. En resekompis?

Japp, då har han berättat för sina närmaste vänner om sin plan och om det är han eller kompisen som har frågat, vet inte jag. Men nu kanske den här Nicklas hänger på iallafall.

Jaha, fortsatte jag, Tänker Nicklas följa med dig till Old Trafford då eller hur är tanken?

Nej, det vet jag inte, sa han. Men vi tänker att vi kommer väl besöka några pubar och sånt.

Asså, det är ju så roligt. Tänk om han kommer iväg. Till england. På egen hand. Och det är ju så oerhört svårt för utomstående att fatta just detta. Att hur kan en kille som inte ens mår bra av att åka buss till och från skolan, helt plötsligt planerar att ta flyget till England. Hur kan en kille som knappt kan vara vaken ensam på kvällen eller vara ensam vaken på natten planera att bo på hotell helt ensam., eller nu med en kompis. 

Det är ju så otroligt ogreppbart på nåt vis. 

Allt handlar om motivationen. I allt sonen gör. 

Sen han var jätteliten har hans motivation var den avgörande faktorn för allt han utsätter sig för. 

Och så senare på kvällen kom en annan skön kommentar:

"Hörni, jag känner att jag har klarat av att komma in i vuxenvärlden på ett ganska så bra sätt!"

OM du har grabben!

Jag och pappa kan inte vara mer stolta än vad vi är.