Vad är syftet

Det här att inte förstå syftet med saker som man ska göra måste vara oerhört jobbigt.
Samtidigt som det är viktigt att det verkligen finns ett syfte för att överhuvudtaget komma igång med saker och ting. Förstår ni hur jag menar? Det som är syfteslöst kan man bara strunta i. Och syftet kan ju vara helt olika för en med Aspergers syndrom och för en utan denna diagnos.

Vi har dagligen diskussioner om just detta.
Om sånt som han inte kan förstå alls varför han behöver göra. Även om jag förklarar ner på mikronivå om vad syftet är med just det vi diskuterar så kan han inte för sitt liv begripa.

Han kan argumentera sig blå i huvudet för det han står för. Och det är ju en fantastisk egenskap i vissa lägen. Men inte i alla.

Så det händer ju ganska ofta tyvärr, att han är tvungen att sätta igång med sånt som han anser är totalt meningslöst att lägga sin energi på.
NO tex är ett sånt ämne som han ALDRIG kommer att ha nån som helst nytta av i sitt liv, säger han. Varför ska jag behöva läsa det i tre år till? Han förstår bara inte.

Nu på tisdag ska han sätta sig ner och göra den så kallade prövningen i "spanska 1". Dessutom på den dagen som enligt schema är studiedag. Ledig! Hallå! Det går inte att förstå varför.
Han är inte ett dugg orolig över själva provet som sådant. Där känner han sig ganska säker, säger han.

Däremot är det helt omöjligt att förstå varför han måste göra det överhuvudtaget. Och framför allt varför han måste göra det på sin lediga dag.
Vi satt igårkväll och pratade om det här en bra stund. Först bara han och jag. Sedan tog vi en medveten paus till pappa kom hem och fortsatte då.

Vi förklarar allt han vinner på att göra prövningen. Så som att kunna gå i den gruppen han så gärna vill. Vilket medför att han slipper åka buss helt ensam vissa dagar. Och fixar han detta under våren så har han tom läst en kurs för mycket för år 1, så han kan ev få ta bort ett ämne i år 2.

Bara han ger ca fyra timmar av sitt liv på en studiedag för att skriva ett prov.
Så många långvariga vinster för så få timmar. I den världen jag och maken lever i så är fyra timmars jobb inte alls så mycket för allt han får för det.

"Men ni har inte Asperger heller", säger sonen då.
Och det har han väldigt rätt i.

Går inte.

Antingen kommer det att sluta med att han vägrar åka dit på tisdag.
Eller så kommer han att åka dit, men inte alls förstå varför eller se meningen med det.

Han är just nu bara nöjd över att få hoppat in i "spanska 3" och säger att han "kan visa min lärare under den här terminen att jag visst kommer att klara det här utan nån prövning!"

Vidare säger han så här och jag är böjd att i vissa fall att hålla med honom faktiskt:
"Varför ska vissa saker bara krånglas till för när det finns enklare sätt?"

Det kan man som sagt fundera över en stund.