Förlåt

I morgon är det första lektionen för storebror  i spanska 3.
Han har inte sagt så mycket om det här sen i förra veckan då bytet blev klart.
Idag frågade jag honom hur han känner inför morgondagens lektion i spanska, om han var lite nervös eller så:
"Nej, inte ett dugg. Jag åker ju med Nicklas."

Han känner helt enkelt mest för bussresan in till skolan. Punkt.


Annars satt jag och kollade in gamla foton i helgen.
Foton på barnen mest såklart. Från det att de var bebisar och framåt.
Jag älskar att kolla på kort. Både mina egna och andras. Jag gillar det verkligen.

Alltid när jag kollar på barnen när de var små så fylls hela jag med så enormt mycket kärlek och sån oändlig stolthet över dessa små pojkar som är mina. Att jag har gjort dem tillsammans med deras pappa och att de är en del av oss båda två. Egentligen två små mirakel när allt kommer omkring.

I helgen var det annorlunda.
Kärleken och stoltheten var densamma. Men nåt annat smög sig på. Vet inte riktigt den rätta känslan. Kanske en form av vemod. Sorg. Men framförallt skuld.
Foto efter foto tog jag fram. Kollade.
Och så kom tårarna.

Bebisens lite trevande blickar. En kille som skulle väckas var tredje timme dygnet runt för att han var tvungen att få mat pga sin gulsot som inte släppte förrän han var tre månader. Och då, vid tre månader, opererades han för ljumskbock.
Jag tittade in i två-åringens ögon som tittade in i kameran. Ibland glittrandes. Ibland fundersamma. Lite avvaktande.
Och jag kunde inte låta bli att undra hur han mådde just där. Och då. Slogs han med och mot sina tankar redan då? Klart han gjorde.
När bla blommorna utgjorde ett sånt hot mot honom att han inte kunde ta i dem. När reumatismen tog ett grepp om hans lilla kropp. Han blev storebror.
Jag tittade in ögonen på fyra-åringen som tittade in i kameran. En fundersam herre.
Som bara kunde äta ljus mat. Som vägrade gå på kalas. Som hade svårt att  gå in på förskolan om en viss annan killes overall hängde i hallen. Som mest satt i fotöljen på dagis när de andra sprang om kring i lekhallen.
Sexåringens ögon på fotona. Något mer fundersamma. En kille fylld av ångest. Som ville att jag skulle lova att han inte skulle kräkas i skolan. Vilket jag självklart inte kunde lova. En kille som var livrädd att brinna upp under natten om han hade pyjamas på sig. En kille som jag varje dag under sexårs lämnade gråtandes i skolan med orden "du är alldeles för överbeskyddande" ekandes i öronen.

Så mycket vi hade kunnat göra annorlunda.
Ensam.
Jag var oerhört ensam under den här tiden. Jag var ensam och jag kände mig ensam.

Jag önskar så väldigt att jag hade varit så mycket starkare. Jag önskar så att jag hade haft modet och lyssnat mera på mig sjäkv än vad jag lyssnade på alla andra. Som påstod att de visste bättre. Jag önskar så att jag hade vetat då allt som jag vet idag.

Ikväll har jag suttit och tittat på min 16 åring i smyg när vi har suttit i soffan han och jag. På killen som tex inte gillar om jag går och tar en dusch när vi sitter i soffan och det är "tvtid". För det förstör kvällen.

Han är så oerhört fin.
Han är så hårt prövad av det vi kallar för livet redan vid 16 års ålder än vad många ens hinner bli efter ett helt liv.
Jag vill på nåt sätt bara säga förlåt till honom.
Jag har verkligen inte alltid gjort rätt, men jag vill bara tala om för honom att jag alltid har gjort mitt bästa.

Som jag älskar dig!