Har just blivit skrattad åt

I onsdags var sonen ute och övningskörde med sin farfar.
Fantastiskt att de kan ha en stund som bara de umgås med varandra. De har kört på onsdagar kl 15.00. Då åker sonen hem till farmor o farfar efter skolan, tar en fika och sen drar de två iväg.
Jättemysigt.

Samma sak som sagt nu i onsdags.
Jag visste att de skulle träffas och jag visste att de skulle köra en stund.

Sonen har väl ungefär ca 15 timmars bilkörning i kroppen fram till idag. Han har kört på parkeringsplatser och precis lärt sig hitta dragläget samt krypköra. Lagt i ettan och tvåan.
14 timmar på torrt underlag samt en gång har han kört med snöunderlag.

I onsdags kom han hem och berättade att han hade kört 1 mil med farfar. Runt om på vägarna i vårt samhälle.
"Jasså", svarade jag. "Vet pappa om det?"
Det visste pappa mycket väl. För det visade sig senare att det var på pappans initiativ att ge sig ut och kör apå väg.

Inte ok för mig. Inte alls.
När jag o maken blev ensamma lite senare så påtalade jag detta för honom. Han förstod mig inte överhuvudtaget.
Han förstår inte alls min oro över att vår son ger sig ut bland trafik med endast 15 timmars erfarenhet bland andra trafikanter på vinterväglag med halka samt snömodd.
"Han kör så bra och nån gång måste han ju sig ut" var svaret jag fick.
"Vad är problemet?", frågade han mig också.

Hans orutin!! Han bristande erfarenhet såklart, försökte jag förklara för min man. Han har ingen aning om hur han ska hantera fordonet om han får sladd eller möter nån som just fått sladd på sin bil.
"Det vet han visst det" sa min man då.

Nej, det vet han verkligen inte. Det handlar om liv här. Hans liv, våra liv och andras liv.
Men han förstod inte.

"Då har vi ett problem här, sa jag. För halva ungen är min och jag godkänner det inte."

Då sa min man att om jag hade så starka åsikter om det här utan att ens ha kört med honom nån gång så borde jag ha sagt nåt om det här innan.

"Och jag lovar, hade jag vetat om detta hade jag sagt nåt. Men jag visste inget för du hade inte berättat det för mig. Hur hade det varit om du hade diskuterat detta med mig innan du bestämde med farfar om det? Jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat tänka mig att de skulle ge sig ut på vintervägar!"

Idag har jag trääfat farmor och farfar. Jag och sonen bjöd in oss hos dem på en fika bara han och jag då pappa och lillebror är på fobollscup långt borta under hela dagen. Jag vet att storebror älskar det.

Medan vi satt där och smaskade på varsin semla kom detta upp. Maken har visst berättat om min reaktion för dem.
Och de skrattade mig rakt i ansiktet. Båda två. Inför min son. Och han vet inget om min och makens konflikt i detta.

"Han kör så bra. Inget att oroa sig för."

Då svarade jag att det spelar ingen roll vad ni säger för jag tycker så här iallafall. Det handlar om liv".

I det läget slutade farmor att skratta.

Och då kommer min undran som ett brev på posten såklsrt.
Är det jag som är löjlig? Som återigen är den överbeskyddande mamman?
Som farmor har påtalat för mig flera gånger under årens lopp.

Vad känner ni?