En krisplan ska göras

På sportlovet ska båda våra killar följa med farmor och farfar till fjällen.
Till fjällen ska även två fastrar med sina familjer följa med samt två äldre kusiner vars föräldrar inte följer med. Alltså sammanlagt blir det tio barn mellan två och 16. Där vår kille är både är störst och äldst. Och sex vuxna.
Tre stugor är hyrda och våra barn plus de två andra större barnen ska bo in samma stuga som farmor o farfar. Som tur är, är det redan bestämt.

Båda killarna gjorde samma resa för ett antal år sedan. Då var ioch för sig bara farmor och farfar med samt en av de äldre kusinerna. Fastrar med familjer var inte med.

Den veckan ringde han hem varje kväll. Och var ledsen och grät och var orolig och ledsen och ensam.
Han ringde när ingen annan hörde och vi fick inte under några som helst omståndigheter berätta för farmor hur han mådde.

När farmor under den veckan ringde och berättade hur dagen hade varit så hade allt "varit så bra" och "vi har haft det så mysigt".
Hon såg inget, märkte inget. Bara att han ev blev lite tystare.

Sonen vill till varje pris följa med till fjällen i år iallafall. Han har planerat för detta i flera veckor och han ser verkligen fram emot denna resa. Vilket är jätteroligt.

Jag själv börjar redan tänka på den veckan. Självklart ska han få följa med till fjällen. Det är inte det. Det jag tänker på är hur vi ska kunna hjälpa honom här hemifrån den veckan under hans perioder av ångest och oro, ledsamhet och när hans kroniska hemlängtan slår till.

Och hur vi ska kunna förbererd honom samt alla andra som även ska med.

I måndags var jag hos hans behandlare på BUP.
Hans förslag är att vi ska göra en sk "krisplan" redan här hemma. Med sonen som vägledare.
Att vi sätter oss här hemma och går igenom en plan över situationer som kommer att hända under veckan. Och det var viktigt sa han, att vi säger "när" det händer och inte i termer som "om" det kommer att hända.
För han kommer att få hemlängtan, han kommer att känna oro. Han kommer att vara ledsen. Och det är helt ok. Men då "när" det händer kommer han att vara lite förberedd på det och vi runt omkring kan påminna honom om vår lilla rescue-list.
Att när det händer så kan vi gå tillbaka till denna lista och berätta vad vi har kommit överens om. En lista som han själv ska vara med att bestämma vad det ska stå på.
Han ska helt enkelt få berätta hur han själv vill att vi ska agera när det händer, hur vi ska säga i telefonen mm.
Och vi ska prata med farmor o farfar.

"Det var ju därför jag ville ha den här diagnosen, mamma!"

Klok unge vi har.