Idag grät jag i bilen på väg hem från jobbet.
Av ren och skär trötthet rann tårarna nerför kinderna.
För det första att jobba heltid. Och idag var två av mina kollegor borta från jobbet av olika anledningar och att få tag i vikarie kunde vi se oss i stjärnorna efter. Fanns inte att få tag i nånstans. Lapp på luckan.
Dessutom en dag då ALLA barnen hade bestämt sig att vara på plats. 30 underbara ungar som förgyllde min dag med sin närvaro. Allt vad planering hette fick vi strunta i och bara ta dagen som den kom. Jag skulle sluta 16.00 efter nio timmar på jobbet, men kunde inte gå hem förrän vid 16.45. Då lämnade jag 14 barn och två andra kollegor, varav den ena också fick jobba över 45 minuter.
Och att jobba den tiden på en förskola, 07.00-16.00, betyder att man är där HELA dagen, dvs alla måltider. Från frukost till lunch till mellis. Och allt däremellan.
För det andra hade vi en otroligt jobbig kväll igår här hemma. Egentligen inte jobbigare än andra kvällar förresten. Men ändå liksom var det det. Vårt liv handlar bara om att överleva vardagen. Att få familjens medlemmar att må så bra som möjligt. Igår var det som vanligt storebror som var mest akut.
Han är på väg att tröttna på skolan. Han är på gränsen av vad han pallar med. Inom den närmaste framtiden har han fem hemuppgifter i fem olika ämnen som ska klaras av. Han stressar ihjäl sig när han inte vet vad/hur/när/hur mycket. Han ser bara ett stort jävla berg framför sig som han förväntas att bestiga och sen ta sig ner, för att då ta sig an nästa berg. Han orkar inte.
Hur ska vi får lärarna att förstå just detta?
Maken tog sig tid i morse innan han drog söderut här i landet, och strukturerade upp på en whiteboard tavla som sonen har i sitt rum vilka ämnen han ska ta, i vilken ordning. Skrev upp slutdatum när arbetena ska vara inlämnade. Då kunde sonen själv se vilket ämne som det är mest akut att jobba med.
Och det visade sig att några arbeten till och med kan vänta till efter sportlovet.
Sånt här låter ju otroligt enkelt att göra, men det är sånt här han inte kan själv. Precis sånt här har vi jobbat med sen han började sexårs och han kan fortfarande verkligen inte göra det själv ens nu, 10 år senare.
Att alltid ha orken, att alltid ha ideer till att lösa saker och ting. Att alltid ha svaret. Att alltid kunna lyssna. Att alltid kunna hjälpa. Att alltid finnas där.
För det tredje gick vi äntligen igenom sonens journal gemensamt. Vi har var och en läst den innan och som väntat är det en hel del som maken vill ändra. Jag visste det!
Och jag visste att det var en hel del i journalen som jag fick försvara. Såna saker som jag har sagt till läkare som han plötsligt inte håller med om. Jag hade ont i magen bara för att jag visste att han skulle börja ifrågasätta. Och jag var tvungen att försvara. Mig och mina åsikter.
Det finns meningar i journalen som jag också har funderingar över, men inte närmelsevis så många som maken.
Så nu ska han ringa till psykologen som vi hade återkopplingen med innan jul. Ifrågasätta och ta bort och ändra.
Min lilla kraft jag hade kvar i min kropp börjar så smått att sina.
Jag. Orkar. Inte. Mer.
För det fjärde att jag visste att jag skulle komma hem idag till en kille som inte alls uppskattade att jag jobbade över. Som hade en sån rastlöshet i sitt system att han inte visste var han skulle göra av sig själv. Som hade fått förbud att åka till gymmet pga att han valde att ta en löptur i morse klockan 07.00 istället. Han får inte börja träna två ggr om dagen, då börjar vi närma oss ett tvång. Kanske att han redan är där, vid tvånget att behöva träna. Men hans behandlare på Bup anser att det är ok än så länge. Eftersom han tränar så mångsidigt. Och det är bra att träna.
Det tar aldrig slut.
I morgon ska jag vara på jobbet klockan 06.00 igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar