Kör bara! Kör!

Oj oj oj. Ungen börjar bli stor.

Jag har just släppt av storebror på sitt nästförsta ledarmöte i sitt snart 18 åriga liv.
I måndags var han på det första med enbart ledarna till P-00. Ikväll har han tackat ja till att vara med även när flera andra lag ska sitta och diskutera träningstider och vilka dagar osv inför våren och sommaren.

Jösses!

En del av mig är så otroligt glad över att han prövar på det här.
En del av mig är så sjukt stolt över honom som ger sig in i det här. Då jag vet att han går ifrån sina hårt hållna principer vad gäller hans viktiga kvällar hemma. Där allt ser ut som det brukar. Där han tar sin smoothie samma tid varje kväll.
Och jag vet att det här beslutet har han tänkt igenom så enormt noga.
Och jag vet att när han väl har bestämt sig så kör han 110%. Inte 75 eller 90. Han ger alltid allt.

Samtidigt.

En del av mig känner en viss oro ändå.
En del av mig är rädd för att han kanske säger nåt som de andra inte förstår vad han menar.
En del av mig vill sitta bredvid eller bakom för att kunna ratta hela situationen om det skulle inträffa några incidenter där han känner sig obekväm eller helt enkelt inte vet hur man gör.


Men.

Jag förstår ju att han håller på att klippa nevelsträngen. Big time.
Och jag är inte mer än människa och en mamma som just nu kämpar stenhårt med att släppa kontrollen.
Det är inte helt lätt.

När han höll på att byta om från mysisar till jeans innan vi åkte sa han "mamma, jag känner mig faktiskt lugn".
"Vet du", svarade jag, "du ser väldigt lugn ut så jag förstår det".

"Jag ska kolla igenom hur alla deltagare på mötet är klädda. Sen tar jag genomsnittet på det och tar på mig lite i mitten på nästa möte."

Bra ide, älskade unge!
Gör det!