Sex månader sen vs nu

Sakta men säkert händer det positiva saker i vårt liv.
Vi får verkligen inte ha för bråttom utan allt måste ske på hans villkor samt i hans takt.

Bara en sån här enkel sak som att jag och maken hade lust att kolla på innebandy i gårkväll klockan 17.30. Många av våra vänners ungdomar lirar just innebandy och i helgen är det en stor turnering här is tan som går av stapeln just för 97:orna.

Vårt förslag till våra egna söner var då att äta nåt ute på stan innan innebandyn för att sen gå vidare för att kolla matchen. Vi misstänkte att matchen inte alls skulle locka nån av dem, särskilt inte storebror. Och mycket riktigt. Han ville absolut inte gå på matchen. Men äta behövde han ju. Så då kom jag på iden om att killarna kunde ta bussen hem efter maten så kunde jag och pappa gå vidare.
För ett halvår sedan hade det inte gått överhuvudtaget. Då hade vi ätit vår mat hemma som vanligt och vi hade inte gått på matchen om inte han hade följt med. För då kunde han inte vara ensam hemma alls.

Men igår.
"Ok, vi tar bussen hem jag och brorsan, så hör ni av er när matchen är slut!"

Och idag ska lillebror spela DM i Futsal. Inomhusfotboll med en särskild sorts boll. Pappa ska vara med som lagledare under dagen så de åkte tidigt båda två.
Jag vill hemskt gärna se några matcher jag med och har sagt det till storebror. Jag frågade om han ville följa med, för det har han ju behövt göra förr om inte jag har stannat hemma utan att ha sett några matcher alls.
"Åk du mamma. Jag vill inte följa med, men tänk inte på mig. Jag klarar mig!"
Jag var tvungen att titta två ggr på honom. Ordentligt. För först visste jag inte om det var menat som ironi att jag inte skulle tänka på honom. Var fortfarande osäker efter andra titten så jag var tvungen att fråga om han menade allvar.
"Ja det är klart att jag gör. Jag ska till gymmet först. Sen är det fotboll på tv i eftermiddag, så tänk inte på mig!"


Ok. Hade inte heller gått för sex månader sen.
Så nu ska jag åka och titta på lillebror när han spelar fotboll helt ensam. Ja, han spelar ju inte fotboll helt ensam såklart. Men jag kunde åka och titta helt ensam. Och behöver inte tänka på hur storebror m¨r bland alla andra högljudda människor. Och jag behöver inte  tänka på hur han mår med så mycket människor överallt och folk som pratar och rör på sig överallt och domare som visslar överallt. Jag behöver inte se till så att han får nåt att äta och dricka med jämna mellanrum för att hålla humöret och välmåendet uppe.
Jag behöver inte tänka på vilka jag sitter bredvid på läktaren eller var jag sitter på läktaren. Jag kan alltså  gå fram och heja och prata med vilka jag vill.
Och jag kan åka hem när jag vill.

Vilken söndag!
Så konstigt det blev.