Vad är problemet?

Som bestämdes på mötet med rektor strax innan jul så gick igår mötet tillsammans med alla berörda lärare av stapeln. Ett möte utan sonen själv.

Rektor var med även han, men det var jag och maken som pratade.
Vi hade i förväg skickat ett dokument till rektor med en önskan om att han skulle tillse att detta dokument kom alla till godo.
Vilket han höll och delade snällt ut till alla runt bordet.
Dokumnetet innehöll två delar. Den ena delen innehöll vad Asperger syndrom generellt är och den andra delen innehöll vad just vår son behöver specifikt. Med extra tyngd från Hab.

Mötet förflöt oerhört smidigt och med lite tillägg av uttryck och fraser och meningar som sonen själv har sagt blev träffen en ganska så känslofull sådan faktiskt.

Sonen har ju som sagt en väldig självinsikt om sin egen situation, och han vill gå ut gymnasiet i juni 2016.
Några av hans egna fraser är bla:
- Om jag hade haft rullstol hade jag fått tillgång till skolans hiss utan några frågor. Ingen skulle tycka det var konstigt och i stället be mig använda trappan.
- Den energin mina vänner lägger på skolarbetet lägger jag på det sociala, och då har jag skolarbetet kvar.
- Om jag får skriva fritt om det som intresserar mig kan jag skriva hur bra osm helst. Om jag måste skriva om författare från 1600 talet kan jag bara använda max 40% av min kapacitet. Vill de se hur jag skriver kan de läsa mina gästinlägg på olika bloggar.
- Det finns en eller två lärare som har frågat mig hur det går. Av alla andra blir jag behandlad precis likadant som alla andra. Och ändå så kräver lärarna samma sak från mig som av alla andra.

Alla dessa uttryck pratade vi om bla.

Han är en skärpt kille och han är en klok ung man.
Han vet att han har rätt till anpassningar i skolan och vet också att det inte alltid funkar så bra med alla lärare. Och Han vet också om att han aldrig i livet kommer att jaga en endaste lärare på egen hand.
Vi sa igår på mötet att det är deras ansvar som vuxna och lärare att se till att våran kille har förstått det de just har sagt vid tavlan. För han kommer aldrig att själv be om hjälp om han inte känner tillit eller trygghet med berörd lärare.
Och har en lärare kommit så långt med vår son lovade vi att den läraren har den mest lojale vän man kan ha.
Så funkar vår kille. Tillit och trygghet är nått man som vuxen får förtjäna.

När alla punkter på dokumentet var avprickade så frågade rektor om lärare hade några tankar. Och det dök upp lite frågor. Om hur vi ska lösa det här när han ska läsa gamla klassiska romaner från typ medeltiden osv.
Lös problemet, sa vi. Kanske inte så ordagrant, men ändå var vi väldigt tydliga. Svenskaläraren var då rädd att "vad ska alla andra säga om han får en annan bok"?
Då kom sonens egna fras till sin rätt att om han hade haft rullstol och behövt åka hiss, och nån hade ifrågasatt det -  då hade säkert svaret blivit "för att han behöver det".
Samma sak om han behöver läsa en annan sorts bok - "för att han behöver det".
Vad är problemet?


Vi tackade så mycket för deras tid och för att de hade lyssnat så intensivt.

Då plötsligt händer det!
En ny lärare -  som han ska ha i religion, börjar att applådera och säga ( förövrigt den läraren som i höstas blev vald i en elevenkät som den bästa läraren i skolan ):
"Bra föräldrar. Mycket bra gjort av er!"

Och då la hans mentor även till:
"Och en väldigt bra ungdom också!"

Efter 12 år i skolan kom det!

Ge aldrig upp!

Ps. Rektor sa när alla lärare hade lämnat rummet, att han la märke till att det fanns en del av hans medarbetare som han behöver ta ett extra snack med där det kändes väldigt viktigt  att det är just det och det som ska läsas och i den och den boken.
Han sa att han förstod att vi inte har känt oss nöjda med en del av dem.