Sliten liten människa

Tröttheten.
Den är så enorm.
Den tar över hela mitt väsen.

Vi är inne i en lugnare period just nu. Det finns inget som skaver mer än vad det brukar göra med mail, samtal och pepp-samtal. Eller alla oändliga diskussioner eller pratstunder med sonen om det osm är hans absolut största intresse just nu. Träning.

Livet är inte jobbigare än vad det brukar vara.
Iallafall inte vad gäller livet i diagnoslandet.

Men det är klart. Att leva i diagnoslandet osm jag nu har gjort i snart 18 tar väl på krafterna.
Samt att vara gift med en som har en aldrig sinande energikälla att gräva ur tar all kraft från mig.

Jag är helt slut.

Orkar knappt vara ensam med 17 åringen för att då vet jag att jag måste vara på tårna hela tiden. Måste prata hela tiden. Måste ha honom tätt inpå nästan hela tiden. Förutom när han är en stund på sitt rum.
Eller när han är på gymmet.

Jag är helt slut.
Mycket och många saker kommer ikapp mig.
Mycket händer på jobbet som måste klaras av med nya kollegor som ska skolas in och lära kännas. Gamla kollegor som tycker att allt bara är jobbigt.
Och så det där att en av mina närmaste kollgor försökte att ta sitt eget liv i början på december. Med tvångsomhändertagande som påföljd. Han är inte tillbaka på jobbet ännu. Och han kommer inte få komma tillbaka till oss heller. Hur hanterar man en sån sak? Sjäkvmordsförsök? Han har en diagnos Bipolär sjukdom. Vi har kunnat jobba bra ihop, men det är nog tack vare att jag är van vid diagnoser. Och är en fena på att planera, samarbeta, vara flexibel, vara strukturerad, förbereda och med ett oändligt tålamod.
Men tyvärr har jag inte räckt till när min kollegas maniska period övergick till nåt helt annat. Att jobba med en som är så dålig har varit en tuff utmaning under hösten.
Och konflikterna han hade med våra övriga kollegor var en aning tokiga då de inte alls kunde hantera situationerna som uppstod på ett konstruktivt sätt.

Min pappa som jag alltid har satt på piedestal har jag helt enkelt plockat ner. Han är inte den gudabenådade pappa som jag har velat ha honom till. Mina insikter vad gäller honom och min barndom , vilket har gjort mig till den jag är idag, är nåt jag behöver jobba med själv.
Jag är 43 år och inser först nu att jag har lurat mig själv i hela mitt liv. Sett det jag velat se. En tuff insikt.

Jag är trött.
Sliten.