Inte nog med att skolan ska funka rent praktiskt på alla lektioner och på raster, på håltimmar och i matsalen. Det ska funka till och från bussen och även på bussen.
Och då har vi bara pratat såna praktiska lösningar med rektor och lärare.
De här andra små sakerna då? Vem hjälper honom med det?
Som till exempel det här att ha med nycklar att göra. Att det tar sån enorm kraft och energi att bara ha nyckleknippan med sig i byxfickan. Att behöva använda låset på skåpet är ju skitjobbigt och tar otroligt med energi från den lilla ynka kraften han egentligen har kvar. Eller så är det den energin som ryker först och det andra får ta det som blir över.
Sonen åker alltså ett helt vasalopp innan han ens har kommit utanför våran ytterdörr på morgonen.
Och se dessa jäkla jeans. Som han inte började använda förrän i åttan och vi hade flyttat utomlands. Han tyckte inte då att det passade att gå i mjukisbyxor bland alla ambassadörsbarn. Innan dess var mjukisbyxor det enda han använde.
Och sen dess har han haft jeans på sig varje dag i skolan. Men de åker av det första som händer när han kommer hem på dagarna. De är det sista han tar på sig innan han går hemifrån, och de är det första han tar av sig när han kommer hem.
För de är hårda och obekväma och de har en förmåga att de alla har en dragkedja fram. Bara att behöva ta i dessa är ett moment för våran 17 åring.
Dessa två saker såsom nycklar och jeans, som för vanliga människor aldrig är nåt som helst problem eller som de tänker på eller behöver lägga energi på över huvud taget, får alltså jättestora konsekvenser för sonens skull.
Så bara att få slänga av sig jeansen och lägga ifrån sig nycklarna när han kommer hem är som att låta en tvångströja falla av. Han känner sig både friare och lättare utan dessa attiraljer. Även om jeansen numera sen några år är sk frivilligt beteende så är det ändå otroligt jobbigt för honom.
Bara för att vara en aning som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar