När vi var på Kanarieöarna några veckor innan jul med hela makens familj frågade sönernas farbror, tillika storebrors gudfar, storebror om han inte var sugen på att börja hjälpa till att träna kusinens lag i fotboll.
Farbror hade precis fått höra att sonen är lite tveksam till att fortsätta med sitt eget lag, och då slängde farbror ur sig det här förslaget om att bli hjälptränare.
Jag var med när det här samtalet ägde rum och hörde när farbror ställde denna fråga. För mig som var där så tolkade jag det som en fråga, vilken som helst, som man kan ställa bara sådär när man pratar om olika saker och ting. Utan att kanske mena nåt med det. Jag tog det inte riktigt på allvar, vilket egentligen kanske inte nån gjorde runt bordet just då.
Utom just sonen själv.
Skulle det visa sig.
Veckan på Kanarieöarna gick och vi pratade inte mer om det där.
Julen kom och gick och det blev ett nytt år.
2015 började och plötsligt fick maken ett samtal från sin brorsa.
Där farbror frågade om vi visste nåt om att sonen har tackat ja till hans förslag. Vilket maken verkligen inte alls hade hört talas om.
Då visade det sig att sonen har tänkt på det här i all sin ensamhet. Han har tänkt och funderat och tänkt och funderat. Fram och tillbaka fram och tillbaka. Och till sist kommit fram till att han faktiskt var intresserad av detta. Att hjälpa 00:orna på träningarna. Där gudfar har sin son.
Det här har han alltså tänkt på helt utan att ha prata med oss överhuvudtaget. Han har helt tagit detta beslut på egen hand. Han har helt själv mailat sin farbror och sagt att han noga har tänkt på det här och
är villig att ge det en chans.
Plötsligt blev det allvar om en fråga som inte kanske var allvarligt menad från början. Där nu farbror var "tvungen" att ta tag i det hela och framföra detta till de andra tränarna, att han nu hade en kille som var villig att börja hjälpa dem.
De andra två tränarna var som tur var glada över den nya hjälpen.
Sonen har även berättat för oss om sina planer och det var viktigt för honom att få känna att han hade gjort det här själv.
Han älskar verkligen fotboll och när han inte kan spela själv så kanske det går bättre att hjälpa andra att få göra det istället.
Ikväll var det så dags för "ledarmöte".
Gudfar had just varit här och pratat en stund innan med mig och sonen.
Han verkar vara väl insatt i hur sonen tänker och står bakom honom i allt som händer.
Och det verkar som om sonen har pratat väldigt mycket med sin gudfar i det här ärendet. Vilket är fantastiskt roligt och en oerhörd framgång.
Han vet att bortamatcher är en känslig bit. Han vet att sonen inte kommer att lova nånting så här i början, utan kommer mest vara med för att se och lära. Han vet att han själv måste vara med på den första träningen när sonen ska börja. Han vet att sonen är nervös. Han vet att sonen har lätt att säga det som han tror att de andra vill höra. Istället för att säga det han själv känner.
Och jag vet att sonen inte vet vad han ska svara när han får frågan ikväll om han vill ha kaffe eller inte på mötet.
Jag ställde den frågan till honom själv nu innan de åkte iväg.
"Vad ska du säga om de frågar om du vill ha kaffe?"
"Jag vet inte riktigt, jag tänkte precis på den frågan i morse när jag vaknade. Är det inte kaffe man dricker på möten?"
Och vid den frågan tror jag farbror insåg ännu mera vad han har att göra med när det gäller hans gudson.
Och han har verkligen lärt sig att till en människa med Asperger så ställer man ingen fråga, eller säger nånting som man inte menar. För individen med Asperger ifråga tar det på allvar.
Jag såg dem åka iväg alldeles nyss. Med en nervös blick gick han ut genom ytterdörren. Samlad men bestämd. Och det känns så himla skönt i hjärtat. Att han gör en sån här grej på egen hand. Trots rädsla, nervositet, och oro. Och att det finns en som älskar honom bredvid första gången utan föräldrar.
Jag känner mig trygg.
Och håller en tumme för att det blir så som sonen själv har i sin inre bild över det hela.
Och visar det sig att det inte alls blir som han hade tänkt, då får vi bara tänka om. Vilket inte är skitlätt, men då får vi hjälpas åt.
Det är iallafall klart värt försöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar