Satt i soffan med båda mina söner i gårkväll.
Vi fikade, snackade och hade det väldigt mysigt tillsammans alla tre.
Plötsligt kom vi in på hur det var när de var yngre.
Storebror berättade själv att han nog var en aningens för arg för det mesta när han var liten. På allt och alla och mest hela tiden. Vi pratade om hur det flög sudd och pennor och böcker när jag försökte få honom att sätta sig med sina läxor under låg och mellanstadiet.
"Ja, så var det under en period faktiskt", sa jag, "kommer du ihåg det?"
Det kom upp en hel del episoder som hände och till slut bara skrattade vi åt eländet. "Kommer du ihåg när det där hände?" "Kommer du ihåg när du gjorde sådär?"
Och av helt naturliga orsaker så mindes vi alla tre dessa år med helt olika perspektiv.
Storebror minns sina argaste och mest ångestfyllda år som otroligt frustrerande. Ingen som förstod. Ingen som hjälpte honom på det sätt han behövde.
Jag minns dessa år med en känsla av total otillräcklighet. Varför blev han alltid så fruktansvärt arg hela tiden? vad gjorde jag för fel? Jag var arg på honom samtidigt som jag bar på en enorm ledsamhet över att det såg ut som det gjorde. Jag minns dessa år som väldigt ensamt.
Lillebror minns dessa år också. Och han gör det som om det vore igår.
"När du var sådär arg var jag livrädd för dig. Då satt jag i mitt rum och hoppades att det skulle gå över!"
Han öppnade sig och berättade hur ensam han har känt sig när storebror hade alla dessa utbrott och jag var tvungen att ge all min tid till att lugna och passa honom.
Stunden i soffan blev en väldigt intim närvaro.
Mitt i allt det dråpliga kändes stunden väldigt viktig.
Jag bad lillebror om ursäkt såhär i efterhand över att min tid inte räckte till åt de båda vissa gånger.
Jag sa att jag är uppriktigt ledesn över att han har känt sig så ensam där han satt i sitt rum byggandes med Lego tills huset hade lugnat ner sig.
Det jag inte berättade för mina söner var att även jag kände mig så himla ensam på den tiden. Maken jobbade borta måndag - torsdag under flera år och jag hade 100%:igt ansvar för hus, hem och barn. Och han orkade inte höra hur jobbigt jag tyckte det var på kvällarna när han ringde och undrade hur läget var. Till slut svarade jag honom bara att "fråga inte hur det går om du inte orkar höra sanningen".
När lillebror fick fram hur han upplevde situationen så ingrep storebror med att helt lugnt säga att "tänk på hur jobbigt jag hade det, du hade nog inte velat byta faktiskt".
Då fick jag hoppa in och medla en smula. Jag försökte få fram så diplomatiskt jag bara kunde att hur viktigt det är att vi allihopa får försöka förstå varandra och att vi alla vid den här tiden inte visste bättre.
Jag förslkte förklara för lillebror att storebrors beteende endast var ett uttryck för hur hans stresspåslag ökade, och att hans ilska och frustration inte var av att han var elak eller att han kastade saker med vilje.
Jag försökte förklara att livet är bra mycket lugnare hemma hos oss under de sista åren pga att vi har lärt oss så mycket och kan hantera situationer helt annorlunda nu för tiden.
Jag försökte berätta och förklara för storebror att lillebror faktiskt fick klara sig väldigt mycket själv även om det är väldigt svårt för honom att kunna sätta sig in i lillebrors ställe.
Det blev en väldigt viktig stund där i soffan med mina två älskade ungar.
Och jag tror faktiskt att förståelsen för varandra ökade iallafall en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar