Nu är det tisdagskväll.
Och inget ont som inte för nåt gott med sig.
Frustrationen och besvikelsen över isn egen diagnos som sätter käppar i hjulet för honom i vardagen och som påverkar honom så till den milda grad att han inte kan leva på det sätt osm han egentligen önskar.
Som att missa en landskamp på Friends Arena.
Men samtidigt så har denna diagnos andra egenskaper. Som är bra och som kan hjälpa. Hans enorma plikttrogenhet till exempel är en sådan.
Så nu känner sonen att det beslutet som häromdagen var så svårt att ta, plötsligt känns ganska så bra.
För nu slapp han ta ledigt från skolan och den sista lektionen var historia, och där ligger han redan så långt efter pga att han inte har läst det ämnet när vi bodde utomlands. Och det betyder att han slipper känna det extra ansvaret att plugga ännu mera hemma än vad han redan gör.
Och så får han ju sin kväll hemma. Kvällarna är i hans liv så heliga. Att efter färdigt pluggande och efter träning och dusch, känna att han är värd att sätta sig i soffan för resten av kvällen.
Det är hans liv det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar