Inte som alla andra

Klockan är nu 06.45, tisdag morgon.

Sonen har sovmorgon och börjar inte skolan förrän klockan 10.10. Men han är uppe med mig iallafall. Jag åker till jobbet om 30 minuter. Fullt påklädd sitter han nu efter frukosten i sin säng och läser samhällskunskap. För han känner sig otroligt stressad av det ämnet just nu för när vi bodde utomlands så läste han ingenting av den svenska sahällskunskapen under två prs tid. Så det finns att plugga på för honom. Och han gör det. Helt utan att vi behöver påminna honom. Han gör det bara.
Andra 16 åringar tror jag sover så fort de får en chans.

Annars hade vi en tuff eftermiddag i går.
Han känner sig utanför i skolan. Vill vara med när de andra sitter och skrattar. Vill kunna delta i samtalen. Vill vara en av de som andra skrattar med. Samtidigt som han säger att han inte ens förstår varför andra skrattar ibland i vissa situationer där han då anser att det var urtråkigt det som sas just då.
Han ve tinte vad han ska säga, han vet inte vad som passar sig att säga vad och när det ska sägas. Han vill inte vara "jobbig" i andras ögon.

Så han blir tyst, säger han. Bara sitter där.

Så himla jobbigt det är när han vill. Men inte kan. Det hade varit skillnad om han var en de som såg och märkte att de andra skrattar åt sånt som han inte tycker är roligt, att de pratar om sånt osm han inte är intreserad av. Om han var en sån som märkte det, men inte brydde sig. Inte mådde dåligt av det.

Men nu vill han vara som alla andra.

Ensamhet. Utanförskap.
Livet.