Beslut

Har  för tillfället vå deppiga killar.


Lillebror.
Fick igårkväll reda på att hans fotbollslag ska delas upp och att de 19 bästa går till en annan klubb. Redan om två veckor. De 19 tillfrågades i onsdags och alla har tackat ja till den förflyttningen. Igår var det föräldrarmöte och denna information gick då ut till alla andra. Även styrelsen fick reda på det igår.
Vår kille har sedan han kom till laget som helt ny i augusti fått spela med "nivå 1" som de kallar det laget som är lite vassare. Förra veckan blev han nu senast tex uttagen till en nivå 1 match som ska spelas nu på lördag samt en elitcup som ska spelas helgen därpå i Örebro.
Men han är inte tillfrågad om att få följa med dessa 19 till den nya klubben.
Den besvikelsen. Över att det blir ytterligare en förändring för honom. De killar han känner mest i laget sticker snart och bildar ett nytt lag. Han blir lämnad tillsammans med de 14 som kommer att vara kvar. Och så känslan av att inte platsa. Fast han har fått vara med sen i augusti.
Det var en ledsen, arg och besviken 14 åring som försökte somna igårkväll.

Storebror.
Fick förra veckan en biljett till Sveriges landskamp imorgonkväll mot Tyskland på Friends Arena av en kompis. Den kompisen har funnits i sonens liv sen han föddes för mamman och jag träffades i mammagruppen när killarna låg i våra magar. Sedan dess har vi känt varandra. Hon har följt oss i vår resa med alla olikheter och diagnoser och hon känner väl våran kille. Det är hennes två söner samt deras pappa som ska till Friends Arena. Inför den här matchen har vi fått ett nästintill minutschema i handen för att kunna förbereda så bra som möjligt. Tex när han blir hämtad från skolan av den pappan, när den gemensamma bussen åker, var de ska äta och när, hur lång tid promenaden från parkeringen tar, vilka platser, och att de ska sitta där hela tiden utan att flytta på sig under hela matchen förrän det är dags att gå tillbkak till bussen för hemfärd.
Killen har vänt och vridit ut och in på sig själv i flera dagar för att peppa in egen styrka i sitt system.
Igårkväll ville han prata och ta ett beslut. För att kunna släppa och gå vidare. Tyvärr tackade han nej med motivationen
 "jag älskar fotboll och vill så gärna se när Sverige spelar live. Men det är inte värt det. Det är inte värt att må så dåligt och då kan jag ändå inte njuta av matchen när jag väl sitter där".

Så insiktsfull. Så modig. Så klok.

Han satt i soffan och var så ledsen, arg och besviken för att han har såna svårigheter som påverkar hela hans vardag och hela hans liv. Som gör att han själv väljer att avstå det som han så hemskt gärna skulle vilja göra.

"Mamma, ring och tacka tusenfallt för att jag fick frågan och säg att att jag är jätteledsen för att jag inte kan följa med".

Ja, det gör jag.