Erbjuden fördjupad utredning

Igårkväll när jag gick omkring i matsalen på jobbet och torkade av alla bord ringde min telefon.
Det var psykologen som vi träffade i somras på Habiliteringen.
Senast i tisdags pratade jag om henne på Bup. Jag frågade sonens psykolog där om han visste nåt om hur läget var på just Hab. För det har gått så lång tid sen vi hörde nåt från dem.
Jag vet ju att Bup och Hab är två olika organisationer men jag undrade iallafall.
Han svarade att han tyckte nog att jag skulle ligga på och ringa dem, för de har sååå mycket att göra att det är lätt att hamna långt bak i kön.

Och så ringde hon igår. Klockan 18.10. Hon jobbade också sent, kan man säga.

Hon berättade att vår kille kommer att bli erbjuden en fördjupad utredning angående Autistiskt syndrom. I tveksamma fall behöver de kontakta skolan för att kunna gå vidare. I vårt fall behövs inte det. Sonen påvisar alla kriterier för att bli erbjuden detta utan skolans inblandning.

Väntetiden är 12-15 ( !! ) månader from remissdatumet. Vårt remissdatum är från i somras. Så om vi har tur kommer utredningen igång nångång hösten 2014.
Alltså, det är ju inte klokt på en enda fläck!! Ska han hinna gå hela år 1 på gymnasiet innan han kommer att få hjälp ordentligt? När han senast häromkvällen just sa själv:
"Mamma, jag vill ha den där diagnosen nu. Så jag kan förklara för mina vänner att jag vill. Men inte kan."
Hur är det möjligt?? hur kan det få ta så lång tid?
Hösten 2014 fyller vår kille 17 år. Då flyttas hans namn över till vuxenhab. Där hamnar han i ytterligare en kö om han inte har kommit igång med utredningen ännu.


När jag stod där med disktrasan i  ena handen  och telefonen i andra handen igårkväll kände jag bara hur luften gick ur mig. Jag tappade all kraft. Det brände under ögonlocken.
Vi har kämpat så länge, så många år. Med och mot skolan. Med och mot andra människor.
Vi har känt  det här så länge. Sen två årsålder har vi slitit med och mot och för en så bra tillvaro som möjligt för vår familj och framför allt för våran kille.

Nu vet vi.
 Nästan 100% av dem som  blir erbjuden en fördjupad utredning får diagnos. För bara nån månad sen hette det Aspergers syndrom. From nu heter det Autistiskt syndrom.
Nu börjar nästa steg.

Jag känner en ilska över att vi inte har tagit tag i det här tidigare. Att vi har låtit sonen få lida för att vi inte har legat på tillräckligt. Att vi nånstans har hoppats på att vi skulle ha kunnat hjälpa honom själva. Vi har hoppats att det skulle räcka med vårt "sunda förnuft". Det har iofs räckt långt. Men vi behöver mer hjälp.
 Jag blir förbannad på mig själv att vi skulle reagera först när sonen låg på botten i somras. Att han skulle behöva må så dåligt att han bara låg på sängen och grät, skakade och sov omvartannat i flera dygn. När jag inte fick lämna honom ensam. När han själv ville bli inlagd på sjukhuset för han var rädd för sig själv. När han inte visste om han var en fara för sig själv eller andra.

.Jag har redan läst mycket. Gått på kurser och föreläsningar. Men nu kommer jag att sluka all information jag bara kommer över. Jag kommer att läsa. Läsa och åter läsa. Böcker och på internet. Här behöver jag även få med mig maken.
Jag fick även numret till enhetschefen på Hab "om jag skulle vilja ringa henne och skynda på processen eller ta reda på om det finns andra alternativ för att komma igång med utredningen nån annanstans".

Och där kommer min fråga.
Kan man göra en utredning nån annanstans? Hur går det till? Vart vänder man sig då?
Är det nån av er fina läsare som vet hur vi kan gå till väga nu?

Det kanske finns nån där ute som har gått igenom det vi just ska gå igenom.
Vilka organisationer finns det att gå med i?

Jag sträcker ut en hand och ber om hjälp!!