Två steg fram. Ett steg tillbaka.

Åh - jag tror jag smäller av.

Nu kommer maken hem och börjar få kalla fötter inför den här stundande utredningen på sonen.
"Har vi kollat alla konsekvenser av att ha en diagnos verkligen? Har vi kollat alla nackdelar? Får han ta körkort? Får han ta banklån när han blir stor? Gäller alla försäkringar?"

Jag tror att jag blir tokig.
Så hrä blev det innan vi gjorde den första utredningen också. För massor av år sedan. När det gällde sonens tvångstankar och oron och all ångest han hade. Då fick han diagnosen ADD med autistiska drag.
Jag kommer ihåg att maken ställde sig tveksam även till den utredningen.

Jag tror inte han är särskilt insatt i vad det betyder att ha autism spektrum tillstånd. Jag tror inte han förstår vidden av våran killes svårigheter. Medan jag redan  nu funderar på huruvida sonen ska klara av eget boende. Söka ett jobb. Klara av att gå till jobbet varje dag. Vem ska hjälpa honom när han är 25? 30? Självklart kommer vi att hjälpa så gott vi kan, men när vi inte kan? Han behöver andra runt omkring sig som han kan lita på. Som kan visa honom hur världen ser ut utanför mammas och pappas trygga famn. Medan jag funderar på allt detta så tror jag att maken tror att allt kommer att bli så himla bra när sonen blir stor.

Jag upplever det som om maken fortfarande går på sitt eget "sunda förnuft" och inte har förmågan att sätta sig in i vad det är sonen går igenom.
I makens värld hänger allt på vilken inställning man går in i situationen med.

Jag misstänker att det maken är rädd för är att sonen ska hamna ännu mer i utanförskapet. Jag misstänker att han är orolig för andras fördomar kring detta.

Medan sonen sa senast i förra veckan:
"Kan jag inte få den här diagnosen snart, så jag kan förklara för mina vänner att jag vill, men inte kan".
Självklart kan han försöka förklara för sina vänner redan nu. Men med tanke på vilka svårigheter han just har så vill han ha fakta först innan han säger nåt.

I det ställer maken då frågan, vet sonen om alla konsekvenser med en diagnos? Och jag ställer motfrågan, vad blir konsekvenserna utan diagnos?

Mitt i allt kaos kan jag nånstans förstå hans oro. Men jag är enbart positiv till en utredning och eventuell diagnos. Och jag tror att det kan bero på att jag kanske har kommit en bit längre än honom i acceptensen. Och i och med det kanske då även i känslor och tankar. Men vad vet jag egentligen.

Blir det inte nån diagnos trots utredning så finns ju hans svårigeheter dock kvar. Och vi måste lära oss att fortsätta leva med det ändå. Han är ju erbjuden denna utredning för att han påvisar såna allvarliga svårigheter i sin vardag även om det  mot förmodan inte skulle bli nån diagnos.

Med en diagnos så kommer vi direkt under Lss. Vilket betyder att vi har rätt till olika hjälp och stödinsatser såsom kontaktperson åt sonen, kanske hjälp med boende, kanske hjälp med jobb om det behövs när han blir äldre.
Men för att hamna under Lss så måste man ha en diagnos inom autism spektrum tillstånd.
Då räcker det inte med enbart hans ADD.

Och vad gäller att ta banklån osv när man är vuxen så frågar ju inte bankpersonalen om ens hälsa. De är  bara intresserade av om man kan betala för sig eller inte. Och visar det sig att man kan betala sina lån och amorteringar så visar just det att man kan jobba och har en egen inkomst och då är allt som det ska.

Om det visar sig att sonen inte klarar av att ha ett jobb som ger honom en fast lön att leva på så kommer han heller aldrig att fundera på att köpa nåt som det kanske skulle behövas ett lån till. Och om han inte själv förstår det så hoppas jag att folk runtomkring honom hinner stoppa honom.

Jag har idag iallafall pratat med sonens läkare på Bup och hon ska hitta ett datum så att vi kan få till ett läkarbesök och att hon sen kan skriva ett läkarintyg på att han är högfungerande med sin ADD vilket Trafikverk och Transportstyrelsen vill ha då man söker körkortstillstånd. Det kanske är bra innan Aspergerdiagnosen. Jag vet faktiskt inte.

Tänk om hon kommer att skriva att han inte är att räkna med i trafiken? Tänk om hon anser att han är en fara för både sig själv och andra?
Då kan ju tanken komma om att en diagnos är tokig. Men samtidigt så finns ju dessa läkarintyg av en anledning. Den sorgen får vi ta när den kommer.

Men men.
Vi hoppas och tror och håller alla tummar vi bara har att sonen kommer att få sitt körkortstillstånd snart.
Samt att maken snart är med mig för att fortsätta vår väg mot en utredning. När han har tänkt klart.
Ska även ta ett snack med sonen så att han verkligen känner sig redo.

Det känns som om jag hela tiden behöver slita och kämpa för olika saker. Det känns som om jag alltid måste stånga mig blodig för att överhuvudtaget komma framåt.
Tänk vad skönt det vore om jag nångång kunde känna det där flowet som en del pratar om. När livet bara flyter på och allt liksom bara löser sig för en.

Kanske nån dag. Och den dagen ser jag fram emot.