"Mamma, igårkväll var jag så modig! Du vet ju att jag alltid laddar min telefon över natten, fast det inte behövs egentligen. Även om det står på displayen att det är 83% batteri kvar när jag ska sova så känns det alltid mycket bättre att ladda den och veta att den är fulladdad till morgonen.
Men igårkväll stod jag emot tvånget. Jag lät bli att ladda den. Och i morse när jag vaknade var det 80% kvar och det har ju räckt hela dagen i skolan iallafall. Men ikväll måste den laddas."
Och så är det verkligen.
Han har i alla år hängt upp sig på att batteriet alltid ska vara fulladdat. Dygnet runt. Vilket ibland har betytt att han knappt har kunnat använda sin telefin eller dator. Det har varit ett otroligt stressmoment i hans tillvaro. Ett av många, många fler moment i hans liv som han går igenom varje dag. Sånt som han behöver lägga sån enorm kraft och energi på, och som vi andra liksom "bara gör".
Han har helt klart inte mått så bra av det själv.
Att han tog det här beslutet helt på eget bevåg betyder att han är väl medveten om sin egen situation. Samt att han är villig att hjälpa sig själv. Det visar att han kämpar på egen hand. Tar egna beslut. Samt försöker att genomföra det beslutet han själv har tagit.
Jag känner att det här är jättestort.
Även om jag inte visste om just det här beslutet han tog igårkväll så märkte jag av konsekvensen av beslutet i gårkväll när vi satt i soffan samt när han skulle lägga sig.
Då sa han:
"Mamma, jag har sådär ont i bröstet igen. Svårt att andas."
Och det var det ett tag sen han iallafall sa att han hade.
Sedan blev det även en kväll med otroligt svårt att somna.
Iochför sig hade han ett historiaprov att tänka på också. Men ändå.
Han stod emot tvånget. Hur bra är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar